10 maj, 2017

tio/fem.

Sätter den sju år långa spellistan på shuffle och blundar. Vill komma undan varje uns av beslutsfattande och minnas, men bläddrar ändå förbi allt som fortfarande gör för ont. Bläddrar, blädrar, bläddrar. Det är inte lätt att med ett melankolisk temperament hitta bitar som helt och hållet saknar mörker och jag irriterar mig själv när det är så jag tror att livet ska vara för att vara bra. I dubbel bemärkelse. Aldrig är det goda rakt igenom gott, och att det fortfarande är utopin fastän det inte borde vara så. Att olyckan behövs för att vi ska veta vad lycka är har jag aldrig riktigt trott på, men jag kämpar ännu med den eviga lärdomen om att mörkret är föränderligt, övergående och inte så farligt som huvudet tror. Allt är inte jordbävningar eller åskoväder, men de flesta överlever dem med.