31 mars, 2015

trettioett/tre.

Håller fast vid mina mantran, de som nätt och jämnt håller mig ovanför ytan, och tar tio djupa andetag för varje minut. Det är svårt, livet måste kännas för att verkligen levas, ett dag i taget, en timme i taget, ett ord i taget, jag är bara människa, jag kan inte vara någon annan, något annat än den jag är, det går som det går och det är inte hela världen. Blir orolig när det verkar fungera, eftersom det så sällan fungerat förut, men försöker lite till. Försöker, för att det räcker. Inser att det handlar om distans, om att vara långt från de andra, från de sammanhang där mina ord aldrig är lika bra. Där frågorna inte väntar på någon eftertanke. Inser också att det ändå är så det går till, så det ser ut, där ute i den riktiga världen. Och alla vet att korthus rasar förr eller senare.

Inga kommentarer: