31 mars, 2015

trettioett/tre.

Håller fast vid mina mantran, de som nätt och jämnt håller mig ovanför ytan, och tar tio djupa andetag för varje minut. Det är svårt, livet måste kännas för att verkligen levas, ett dag i taget, en timme i taget, ett ord i taget, jag är bara människa, jag kan inte vara någon annan, något annat än den jag är, det går som det går och det är inte hela världen. Blir orolig när det verkar fungera, eftersom det så sällan fungerat förut, men försöker lite till. Försöker, för att det räcker. Inser att det handlar om distans, om att vara långt från de andra, från de sammanhang där mina ord aldrig är lika bra. Där frågorna inte väntar på någon eftertanke. Inser också att det ändå är så det går till, så det ser ut, där ute i den riktiga världen. Och alla vet att korthus rasar förr eller senare.

18 mars, 2015

arton/tre.


Befarar att jag börjat vänja mig alldeles för lätt vid att vakna upp till sol varje morgon. Vid att behöva välja sittplats på bussen och i biblioteket för att slippa kisa sönder men ändå kunna blunda och låtsas sola genom glasrutan. Vid öppen vinterkappa och solnedgång först efter klockan sex. Befarar att jag kommer låta en mulen dag slå ner mitt relativt goda humör lite för hårt. Trots att jag försöker göra mig beredd. Skriver medan jag väntar, lite här och var på sånt som i olika grad snuddar vid min evigt närvarande prestationsångest. Växlar mellan te och kaffe, lyssnar på ett efterlängtat album och somnar tidigare än på länge.