27 oktober, 2013

tjugosju/tio.

Jag följer med fastän jag inte vågar och sitter sen där tätt intill och håller din värkande hand så försiktigt jag kan för att du inte ska ha ont. Klockan tickar på och varje minut känns bräcklig men full av hopp och jag tänker på hur all tid vi får en dag kommer att ta slut. Bara lite till, bara lite, snälla vädjar jag och möts igen av min önskan om det oföränderliga. Alla veckor hopar sig och med dig kommer tåren som inte längre får plats i allt det den här kroppen tycks rymma, och det är väl där någonstans det blir tydligt vad som spelar roll. Jag har försökt länge, men en kväll i ett varmt rum på sjunde våningen till ljudet av dina andetag tappar jag den lilla kontroll jag kanske aldrig haft, när du river ner väggarna jag byggt upp som om de vore gjorda av luft.

Inga kommentarer: