15 september, 2013

femton/nio.

River bort metaforiska plåster varje dag, blundar, knyter mina händer och hoppas att inte alltför mycket skada gjorts när jag öppnar ögonen igen. Vi ses i några timmar och det känns för en gångs skull lätt men ändå svårt och hopplöshetens dimma skingrar sig för ett dygn, men jag förbereder mig fastän jag inte borde, för såhär får det aldrig vara för länge. En dag senare är det som bortfluget och jag försöker kommunicera fram en tanke men hakar upp mig i varje stavelse. I vilken ände börjar man? undrar jag och fastnar med blicken. Ser till slut färdigt en två timmar-lång film och känner lättnad över att ha avslutat något för första gången på flera veckor, för det är så många lösa trådar i mitt huvud just nu och jag minns varken hur man flätar eller knyter knutar. Försöker tänka färdigt men i det osammanhängande finns alltid något mer att tillägga, något mer att anmärka på. För mycket, som så ofta, för mycket.

2 kommentarer:

Elina sa...

Du skriver så fint min vän. Mystiskt, lite vemodigt men väldigt fint.
Kram

Erika sa...

Elina: <3