29 september, 2013

tjugonio/nio.


Så börjar det. Färgskiftningarna. Fryser om fingrarna och öronen när jag går en sväng och plockar fram vantar och basker så fort jag kommer hem. För att vara redo, liksom. Försöker låta helgerna bli utandningen efter påfrestande veckor som inte riktigt vill släppa taget. Tar hjälp av Winnerbäck, begåvade Khemiri och oroväckande många avsnitt av Breaking Bad, och undrar om det kanske inte faktiskt fungerade den här gången.  

27 september, 2013

Det här med att leva.







Dave Eggers, A Heartbreaking Work of Staggering Genius
William Boyd, Any Human Heart 
 Charles Bukowski
Thomas Merton
Augusten Burroughs, This Is How
J.K. Rowling, Harry Potter and The Goblet of Fire

25 september, 2013

tjugofem/nio.

Det känns ända ut i tårna, i varenda nerv, varenda andetag. Ger upp tusentals gånger om dagen men aldrig på riktigt och sitter snällt kvar med en klump innanför bröstet. Jag är nog inte gjord för det här och därför borde jag kanske också låta bli, men vi hänger så tätt ihop, förmågan och jag, och jag vet inte riktigt vad som finns på andra sidan. Jag kan drömma och jag kan vara exakt men när det hårda blandas med det mjuka tappar jag alla bitar och går vilse i mellanrummet, där klockan tickar på och benen vägrar att röra på sig och insidan får ta upp all plats. Andas in, andas ut.

24 september, 2013

CHVRCHES.


Det började med åtta bokstäver nedskrivna i telefonen, en natt i början av februari, och sen följde de med mig genom vintern, våren, sommaren och nu hösten. Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på  Now Is Not The Time och Lies eller hur jag ens ska börja beskriva vilka minnen det ligger i The Mother We Share. Så äntligen, efter nästan åtta månaders väntan, är CHVRCHES debutalbum här och det är, rakt igenom, precis vad jag hoppats på. 

16 september, 2013

Will I see you on the other side?



Bättre och bättre för varje gång.

15 september, 2013

femton/nio.

River bort metaforiska plåster varje dag, blundar, knyter mina händer och hoppas att inte alltför mycket skada gjorts när jag öppnar ögonen igen. Vi ses i några timmar och det känns för en gångs skull lätt men ändå svårt och hopplöshetens dimma skingrar sig för ett dygn, men jag förbereder mig fastän jag inte borde, för såhär får det aldrig vara för länge. En dag senare är det som bortfluget och jag försöker kommunicera fram en tanke men hakar upp mig i varje stavelse. I vilken ände börjar man? undrar jag och fastnar med blicken. Ser till slut färdigt en två timmar-lång film och känner lättnad över att ha avslutat något för första gången på flera veckor, för det är så många lösa trådar i mitt huvud just nu och jag minns varken hur man flätar eller knyter knutar. Försöker tänka färdigt men i det osammanhängande finns alltid något mer att tillägga, något mer att anmärka på. För mycket, som så ofta, för mycket.

05 september, 2013

Och sen då.

Sitter på bussen och räknar sekunder. Är rädd för framtiden, men allra mest för den nutid som blir till om några minuter. När den nu väljer att komma, för jag vet aldrig, jag vet ju aldrig. Letar metaforer men finner bara trista liknelser som inte räcker till och en verklighet som är alldeles för konkret. Är bra på att tänka, men dålig på ord, och dina blickar får större utrymme än dina meningar när jag läser mellan raderna. Räknar steg på väg hem, i en värme som stannat kvar för länge, för att vara säker på att de inte tar slut. Och kanske finns där alltid fler om jag vänder mig om, men mina ord räcker inte till och jag har letat sönder både hjärna, lungor och varenda muskel.