31 mars, 2013

Påsk.


Fick ett påsklov lite som förr i tiden och har nog tagit vara på det så mycket jag bara kunnat. Ätit godis, träffat de där personerna jag ser alldeles för sällan och betat av böcker i bokhyllan. Allt detta med blå himmel och solsken i bakgrunden. Och jag tjatar om det hela tiden, jag vet, men jag fungerar så mycket bättre när solen är framme. Så, för att våren verkar vara på väg på riktigt (ta i trä, salt över axeln, tvi, tvi, tvi) kommer här en himla bra spellista med en stor del av det jag lyssnat på de senaste veckorna.

27 mars, 2013

Och det är bara du som ler.

Det vänder en dag. Så, plötsligt. Jag märker det på bussen och jag märker det på väg över ett övergångsställe. Jag känner det i tårna när jag lyssnar till en föreläsning om kommunikation och i leendet när jag skriver, skriver, skriver. Det allra minsta, det allra enklaste. Jag förstår det när jag tänker att det inte längre spelar någon roll, när det får pirra i magen, punkt slut. Jag skriver meningar i huvudet och tänker att det kanske finns något av värde där inne ändå, samlar på vackra citat och stycken som beskriver så mycket i den allra enklaste av former. Skrattar så mycket jag bara orkar, för att jag aldrig mer vill göra något annat. Det vänder, om så bara för en dag eller två. När bara tanken på att våga känns som att ta hela steget, och får vara bara det.

22 mars, 2013

TFIOS.


En del böcker har sitt alldeles egna, speciella språk. En del har karaktärer som fastnar och aldrig riktigt vill släppa taget. Vissa får en att le det största leendet man har. Andra får en att gråta tills att man inte längre kan se bokstäverna för alla tårar. Och så finns det böcker som har allt det där. En av dem läste jag ut för någon vecka sedan. The Fault In Our Stars av John Green. Och jag tänker inte säga så mycket om den, bara att alla borde läsa den. Kanske, möjligtvis, eventuellt, förmodligen, helt klart finaste boken jag läst. Hittills.

20 mars, 2013

2:00 a.m.


Läser till det att orden tar slut, till det att ögonen tåras. Det är inte på riktigt men det gör ont i magen ändå och det borde kännas hemskt men allt är bättre än på riktigt. Virar täcket runt benen och blundar så hårt det bara går för det är där, bara där innanför, som det vackra existerar. 
Klockan är två på natten, jag inte kan sova och tankarna tar lite för stor plats. 

14 mars, 2013

Wallflower.


Såg till slut filmen, efter att den legat där och väntat i ett par veckor. Och det hann gå kanske fem minuter innan jag föll. Hårt. Så jag var ju bara tvungen att läsa boken. Och älskade, älskar, den minst lika mycket. Full av hundöron och markeringar fastän jag nästan aldrig gör sånt i vanliga fall, men den innehöll helt enkelt så många vackra citat att det var svårt att låta bli.

09 mars, 2013

Solsken.


Älskade fredagar. Pannkakor till frukost. Kroppen börjar kännas okej igen och klarar till och med en dubbelt så stor kopp med kaffe (ta i trä). En av de finaste böckerna som sällskap hela dagen. Och idag. Älskade lördag. Ny bok, om möjligt ännu finare. Och så en smärre dipp i det redan dalande självförtroendet, men det behöver vi inte prata om nu tycker jag. Tar och lyssnar på den här gamla favoriten istället och övar upp den lilla optimism jag (inte) har.

08 mars, 2013

8:e Mars.

Sånt här är ju lite småläskigt, så stort och viktigt, och samtidigt en ganska stor del av mig och vad jag tänker på från det att jag vaknar på morgonen tills att jag går och lägger mig. Men det är ju så himla viktigt, och någon gång ska man väl våga, och jag kan inte tänka mig en bättre dag att göra det på än på självaste Internationella kvinnodagen.

Kallar du dig feminist och, beroende på svar, varför/varför inte?
Ja. Har gjort det sen några år tillbaka, men har väl egentligen alltid varit det. Det är så mycket som fortfarande inte är rättvist, inte ens i närheten så jämställt som många tror, eller hoppas. Eller snarare, jag vill att det ska vara ännu mer jämställt. Jag är feminist för att jag anser att vi lever i ett samhälle där män som grupp, generellt sett, har större makt och där könsroller, omedvetet och medvetet, fortfarande lever kvar. Där kvinnor och män bedöms olika, i olika grad och utifrån olika kriterier. Och jag vill inte att det ska vara så. Att vara för jämställdhet och inte kalla mig feminist, därför att det fått så negativa associationer som bygger på fördomar (som att man skulle hata män), skulle för mig kännas som ett steg bakåt (lite som att inte vara PK för att det kan uppröra rasister). Det är liksom inte jag som borde ändra uppfattning.

Vad tycker du om Internationella kvinnodagen?
Den behövs, det gör den verkligen. Kvinnor borde få ta större plats alla dagar på året och jämställdhetsfrågor borde diskuteras varje dag, såklart, men i och med att det behöver diskuteras mer och göras mer så kan det ju aldrig vara fel att det finns åtminstone en bestämd dag då man verkligen uppmärksammar och står upp för kvinnor.

Vad kan man göra för att jobba jämställt?
Sluta att i första hand bedöma/prata om kvinnor för hur de ser ut eller hur de klär sig och istället vad de uträttat för något, vad de jobbar med, hur de är som personer. Uppmärksamma kvinnorna i de sammanhang där det lätt pratas mest om männen. Försök sluta benämna saker som "manligt" och "kvinnligt" för de är så snäva begrepp som utesluter mer än de ger.  Att hela tiden fundera över om man skulle säga samma sak om/till en man som om/till en kvinna, använda samma ord, bedöma på samma sätt, kritisera i samma grad. Att tänka på vilka föreställningar man har om kvinnor/män. För mig handlar feminism om att respektera alla kvinnor (och män, såklart) och deras rätt att få vara sig själva, och att det inte har att göra med om man tycker om dem eller inte.
Och, ja. En massa till.

Var har du din politiska hemvist i övrigt?
Jag funderar över det här hela tiden, men kommer nästan alltid fram till att mina åsikter ligger åt vänster. Och så kommer det nog att förbli. För att jag tycker att vi, om det är möjligt, har ett större ansvar att ta hand om varandra än oss själva och vad vi själva har mest nytta av, just nu. Att alla ska ha samma möjligheter, samma värde, oavsett vem man är eller var man kommer ifrån. Jag tycker helt enkelt inte att det räcker med att förklara saker på individnivå därför att vi på så många sätt är en del av ett samhälle med strukturer och normer, maktskillnader och klasskillnader.

Utövar du på något sätt dina feministiska/politiska övertygelser?
Nej. Jag tycker om att prata om politik (hur tråkig och allvarlig jag än känner mig), läsa om det och diskutera. Jag inbillar mig att i alla fall något kanske fastnar hos de jag pratar med. Tycker om att vara tvärtemot och ifrågasätta. Det lilla, liksom. Men det är också mest för min egen skull, för att hela tiden fundera över mitt eget tänkande. Den dagen jag känner mer självförtroende inför mig och politik kanske jag gör mer. Men framförallt, så tycker jag att det är så enormt viktigt att ha just politiska diskussioner. Som min gamla samhällslärare sa en gång, allt är politik.

Har du hopp om mänskligheten?
Vissa dagar, ja. Andra dagar, nej. Det finns så många människor som vill göra samhället bättre, och jag försöker verkligen att hela tiden fokusera på dem. För även om man möter människor som man tror ska vara ödmjuka och reflekterande men visar sig vara det motsatta (ofta de med mycket makt och som skulle kunna påverka så mycket) så finns också de som överraskar en. Och de är ju de allra bästa människorna.

Frågor från Emma och Nina
Två kvinnor som är väldigt bra på det de gör.