04 april, 2012

Vi var kladd i marginalen, inget som betyder något i längden.

Ibland blir det så tydligt, så uppenbart, och jag tänker att jag tjatar hål på mig själv när jag upprepar det gång på gång för mig själv, men jag vet bara inte varför. Och det känns som jag står utanför och tittar på, utan kontroll, utan mod, utan ord. I andra tankar och ändå nära, så otroligt medveten. Jag tittar och jag härmar, betraktar och tar in så till den grad att det blir det enda jag gör. Läser en bok som är så mycket uppbyggd på gråzoner att det liksom blir allt jag tänker på och jag önskar att jag verkligen vågade känna att, det där är ju jag, men jag undrar om jag inte kommer bli besviken, om jag inte kommer bli feg. Och alla andra. De andra, som fixar det där, som kan lämna olika världar bakom sig, byta fokus och se livet mer i svart och vitt. De som inte fastnar lika lätt, i tankar och i tvivel. Och det är just så här det blir i mitt huvud, dag som natt, som en text utan struktur, nytt och gammalt, upprepningar och oförståeligt, och ändå mitt alldeles egna mänskliga huvud. Å, vad jag önskar att jag vågade visa hela världen hur fint det är att vara annorlunda.

Inga kommentarer: