22 april, 2012

Vet hur ont det gör när hoppet dör.

Går på repeat, skivan spelas om och om igen, och allt känns igen, allt är som det varit. Och ändå saknas allt det viktiga. Allt som förde det familjära, fina framåt. Samtidigt sitter jag i ett mörker och undrar om inte allt bara var en synvilla. Om någon någonsin sett på mig så som jag ser på mig. Om jag lämnat ett avtryck. Blivit ihågkommen. Jag är bra på att drömma, bra på föreställningar, på alternativa världar och har så svårt att se min egen. Jag chansar och jag tror, tar efter och anpassar mig. Hamnar ändå utanför mallen, in i ett omedvetet fack där ingen egentligen vill hamna. Vi vill ha personligheter, så länge de passar in. Mer djup, så länge det inte är för mörkt. Tyckande, så länge det inte är för radikalt. Annorlunda, bara det har en bokstavskombination. Lagom. Allt vi redan känner till. Så, lite mer, bara inte för mycket.

Inga kommentarer: