18 januari, 2012

Hopp.

"Men två år senare stod jag där ensam. På trottoaren vid det det vita tegelstenshuset och den stora eken. Utan någon att hålla i handen. Utan leendet och de vackra ögonen. De hade försvunnit för att aldrig komma tillbaka och förvandlats till minnen. Minnen, så nära och ändå ingenting."

Jag läser det ibland för att känna hopp. När jag behöver hjälp att bygga upp något som ständigt rasar. En påminnelse. En liten en, och ändå så stor.

Inga kommentarer: