17 januari, 2012

2009.


Ibland har jag svårt att förstå att det gått så lång tid. Vissa stunder i livet glömmer man inte. Det kan ha varit en sekund, en timme eller kanske ett helt år. Man minns dem när de är som längst ifrån, känns som mest avlägsna. När man undrar om man kommer nå dit igen. Om det ens är möjligt. När man irrat bort sig så totalt att man tänker att man aldrig kommer hitta ut ur all förvirring. Man vill le igen, som man gjorde då. Gå längs en gata, utan magont. Träffa människorna man tycker om, utan att behöva sakna dem innan man ens hunnit säga hej. Så viskar någon i örat att allt man vill går i uppfyllelse, bara man verkligen vill det.

Inga kommentarer: