08 april, 2011

Åtta/Fyra.


Satt ute på balkongen med en filt runt benen och en så innerligt vacker bok i knäet. Satt där ända tills solen gick ner borta i horisonten och värmen försvann. Drabbades av den där känslan jag alltid längtar efter, alltid har strävat efter att få känna, som alltid dyker upp när jag minst anar det. Det är en så fin känsla. Så fin att den inte går att beskriva för någon annan. Till viss del därför att jag är rädd för att förstöra den. Och jag, och alla andra som läser det jag skriver, vet ju att de snälla känslorna måste man vara rädd om. Unika, sköra och sällsynta som de är. Men just där och då kom jag ihåg varför jag tycker så mycket om livet.

1 kommentar:

Klara sa...

Underbart! Äntligen är våren här, det är absolut den finaste tiden på hela året. Och tusen tack fining! Jag kan berätta mer på onsdag, men det är ett jobb som säljare. Vi ses snart fina du!