27 april, 2011

Tuff Tuff.


Nu är jag klar men frustrerad och väldigt trött. Imorgon ska jag åka tåg igen och låtsas att jag i själva verket bor på Bråkmakargatan, läsa en bok och drömma om en förbättrad värld. Sen ska jag kliva av och förhoppningsvis ha en himla bra helg.

26 april, 2011

Någonstans nära en stor sjö.


I helgen körde jag, precis som förra påsken, långt ut på landet, bland röda hus med vita knutar, snirkliga vägar, hästhagar och hur många konstutställningar som helst. Jag besökte en av dem, eftersom Camilla ställde ut sina fotografier där, i ett väldigt gammalt hus som det förmodligen spökade i.


När jag tittat igenom och beundrat alla fotografier och tavlor tog vi våra kameror och gick ut en stund. Här fotograferandes några får, eller kanske en häst.


Jag tittade mest på alla små hus runtomkring och drömde mig bort. Lite så som jag ofta gör. Efter det åt vi tårta och tjuvlyssnade på de andra besökarna, innan jag åkte de snirkliga vägarna hem igen.

19 april, 2011

Framåt. Bakåt.

Lyssnar på gamla spellistor, som gjordes för snart ett år sedan. När sommaren sakta men säkert smög sig på. När ett avsnitt var på väg att ta slut. När vi sprang, sprang för livet, och aldrig skulle återvända. Det var lättare förr, att spela gamla låtar och se tillbaka. Minnen om en barndom, pojkband och högstadieskola. Små men stora bekymmer, fastän inga alls. Samma sak jämt, vi visste vart vi skulle, vi visste vår plats, vår framtid. Förr gjorde det mindre ont, det var fortfarande samma liv. Nu har gränsen blivit så tydlig att den bara blir större och större för varje dag. Det har inte ens gått ett år. Eller egentligen, det har snart gått ett år. Vart befinner sig tankarna om ännu ett år?

18 april, 2011

Önska mig lycka till.


Jag sitter och försöker skriva på något som är enormt svårt och klurigt. Analyserar och analyserar. Jag har insett att man kan ha väldigt svårt för saker man egentligen är väldigt bra på. Ingenting har ju ett slut, ingenting är svart eller vitt. Allt går att analysera vidare, vända och vrida på. Så resultatet blir aldrig som jag vill att det ska bli. Och det gör alltså att sånt här skrivande, för att återkomma till poängen, väldigt svårt och frustrerande.

10 april, 2011

Allt slutar med ångest.


Söndagsångest. Måndagsångest. Tisdagsångest. Onsdagsångest. Snart, snart får jag packa väskan, byta plats, se något annat. Så snart tulpanerna sloknat och de sista orden i ett nervöst sammanhang blivit sagda. Och jag hoppas det går fort.

08 april, 2011

Åtta/Fyra.


Satt ute på balkongen med en filt runt benen och en så innerligt vacker bok i knäet. Satt där ända tills solen gick ner borta i horisonten och värmen försvann. Drabbades av den där känslan jag alltid längtar efter, alltid har strävat efter att få känna, som alltid dyker upp när jag minst anar det. Det är en så fin känsla. Så fin att den inte går att beskriva för någon annan. Till viss del därför att jag är rädd för att förstöra den. Och jag, och alla andra som läser det jag skriver, vet ju att de snälla känslorna måste man vara rädd om. Unika, sköra och sällsynta som de är. Men just där och då kom jag ihåg varför jag tycker så mycket om livet.

06 april, 2011

Det är onsdag idag.

Det kan gå en vecka utan att man riktigt har något att skriva. Eller att säga. En vecka som är lite mer enformig än andra veckor. Regnig, grå och kall, på alla sätt. Min hosta vill inte försvinna, och inte min längtan heller. Längtan efter att få tacka för mig och gå vidare, för ska vi vara riktigt ärliga så har jag inte så mycket talang för det jag gör just nu. Inte i jämförelse. Och det ska man komma ihåg, att allt är i jämförelse med något annat, eller någon annan. Men så hämtar jag ut ett paket med färgglada böcker på posten, som jag sedan staplar ovanpå varandra på mitt sängbord. Ungefär så nära drömmarna som det bara går. Och även om de kanske får ligga kvar där ett tag, orörda, i väntan på värmen och ett nygammalt hem, så gör de världen lite mindre grådaskig och trist. Vem vet, snart kanske drömmarna också återgår till det normala.