10 mars, 2011

Jag ångrar mig annars.

Vi promenerade längs istäckta gator som jag gått på förut, för många månader sedan när jag fortfarande var jag. Glömde hur det brukar kännas att aldrig höra hemma någonstans. Gömde undan ensamheten, den ovalda sorten, och såg minnen överallt. Ska jag åka härifrån igen, tänkte jag. För att sporadiskt komma tillbaka och varje gång få en liten glimt. Och det knöt sig i magen. Ännu en gång. Det som gömts tog sig upp till ytan, svärtade ner och fick det att vattnas under ögonlocken. Och det går inte att leva så. Nu är det riktigt nära, nu gör jag det här. Det får bära eller brista.

1 kommentar:

Camilla sa...

Det kommer att bli bra hur du än gör <3 Lita på magkänslan <3