10 februari, 2011

Vänta lite.


Bara början, säger de. Vänta bara. Och jag väntar. Väntar och väntar. Det är allt jag gör nuförtiden. Väntar. På ett klarare huvud, gröna träd och försenade tåg. Bland annat. Gör saker och ting halvhjärtade för att de inte längre känns viktiga. Som om det inte tjänade något till. För att jag vet att det egentligen inte är det här jag vill. Ändå fortsätter jag. I ett liv som inte känns som mitt. Livrädd för att aldrig våga på riktigt.

Inga kommentarer: