28 februari, 2011

Rädslan som hämmar.


Jag undrar om jag har bråttom. Med att uppnå mål som jag egentligen inte tänkt ut än. Som om jag skulle vara gammal, fastän tonåren inte ens passerat. Jagas av den oskrivna checklistan vars punkter vi alla ska bocka av, för att uppleva livet till fullo. Jag önskar att jag vågade chansa mer, vågade hoppa, vågade tro. För då skulle jag också våga sätta stopp, vända om. Kanske känna glädje igen. Ett liv med några få skratt då och då känns som inget liv alls.

22 februari, 2011

En stund i en begränsad evighet.

Fastnar, tappar motivationen och får en klump i magen. Tänker på färdiga resultat som verkar långt borta och på hur de närmaste dagarna egentligen kommer bli. Förväntansfullt väntar jag på morgondagen och vill att tiden ska skynda långsamt. För det ligger något extraordinärt i väntan som man helst vill stanna kvar i. Det är trevligt och snällt här. Här finns mestadels leenden och förhoppningar. Så jag försöker hålla fötterna på jorden så länge jag kan, lyssnar på musik som för mig tillbaka i tiden och hoppas på en lite lite klarare framtid. Den allra närmaste tiden, åtminstone.

21 februari, 2011

E.


Min nya tygpåse kom, direkt från London, inslagen i gult silkespapper. Och doftade sommar.
Och trycket? Alfabetets bästa bokstav.

20 februari, 2011

Me and my Army.


När man känner solens strålar värma men är lite för medveten om att våren dröjer ett tag till, då får man förse sig med annat som är minst lika bra som en vårdag. Böcker av ens favoritförfattare kanske, färgglada tulpaner eller olika sorters te som man fått av fina vänner. Men det bästa av allt, det är ändå musiken. Den som framkallar känslan av att sitta på ett tåg, bort och på väg.

19 februari, 2011

Rodeo.


Veckans glada överraskning. Inspirerade. Ville vara kreativ med en gång.

18 februari, 2011

Längtan.


Det egna som man verkligen tycker om. Där man valt varje liten detalj. Fyllt skåpen med alla älskade ting och tapetserat väggarna med glädjeämnen. Men framförallt, en plats som visar vem man är. Som är mitt, eller vårt. Kanske i staden som jag en dag återvänder till eller kanske inte. Det beror på vart hjärtat ligger. Prylar och platser är en del, men inte allt. Och det är väl där vi är nu.

15 februari, 2011

Inga kan älska som vi.

En dröm om att sitta på betydelsefulla träplankor tillsammans med vackra berättelser. Andra liv som verkar komplicerade, fastän de egentligen bara är påhittade. Alternativa världar att se på från ovan. Utom min kontroll, fri från kval och beslut. En dröm om att slukas och försvinna, känna något annat och komma tillbaka igen. Till någon, mer lik en tidigare version. En dröm om solnedgångar och tungt regn, där, där huvudet på sätt och vis lämnats kvar. Men det där är bara drömmar. Orealistiska och föråldrade. Känslorna därinne försvinner aldrig hur många fantiserade världar man än beger sig till. Att slukas helt är omöjligt när alla ångestfylld tvekan kommer ikapp i varje mening. Ord som påminner för mycket. Människor som förväxlas med verklighet. För djup, helt enkelt för djup.

10 februari, 2011

Vänta lite.


Bara början, säger de. Vänta bara. Och jag väntar. Väntar och väntar. Det är allt jag gör nuförtiden. Väntar. På ett klarare huvud, gröna träd och försenade tåg. Bland annat. Gör saker och ting halvhjärtade för att de inte längre känns viktiga. Som om det inte tjänade något till. För att jag vet att det egentligen inte är det här jag vill. Ändå fortsätter jag. I ett liv som inte känns som mitt. Livrädd för att aldrig våga på riktigt.