31 januari, 2011

Januari, vi ses.

Nu är nästan januari slut. Jag går med nervösa steg dagarna igenom utan att riktigt hänga med. Tampas med en ihärdig förkylning och känner efter onödigt mycket. Muntras upp av fina vänner och ser Oskar Linnros i verkligheten. Köper en bok och två klänningar fastän pengarna egentligen inte räcker till. Och väntar på något som ännu inte gjort sig synligt. Det här är min spellista från årets första månad.

Word.


Just nu gör varje tanke ont.

26 januari, 2011

Djupt.


Invirad i ett täcke, långt bortom det som rör sig i tankarna. En dag kanske de klarnar, det är förhoppningen, men ännu har de inte nått dit. Allt känns som gråmulna dagar med spridda skurar i väntan på solen som aldrig kommer. Svensk sommar kanske man skulle kunna kalla det. I likhet med överromantik och förväntningar. Tröttnar på orden, tröttnar på tankarna och ingenting finns längre kvar att skriva. Bara allt som redan blivit sagt och det som alltid kommer finnas. Så vart hamnar man då, kan man fråga sig, när till och med orden blivit för svåra att skriva.

19 januari, 2011

Hej igen, livet.

Vet inte om du läste min senaste önskan, men något säger mig att du inte ens brydde dig om att titta. Jag vet ju inte om du suger lite på karamellen, förstås, men om du bara kunde se eller känna själv hur det är att vara jag nu, så kanske du skulle ändra dig. Eller så tycker du att jag borde skylla mig själv, tänkt efter hur orealistisk jag varit och kämpa på. En dag blir det kanske bättre. Jag vill i alla fall bara säga att min önskan fortfarande står kvar där jag lämnade den och får infrias när som helst, annars finns risken att jag aldrig väljer att vända mig till dig igen.

I så fall, tack för den här tiden!
Erika

18 januari, 2011

Hej.


Det här ingen bra dag.
Jag mår inte bra.
Jag orkar inte.
Snälla.

16 januari, 2011

Om jag bara hade dig kvar.


Allt jag gör är att sakna. Det är så det känns. Bläddrar i mitt digitala fotoalbum, lägger huvudet på sned och ler litegrann. Så börjar jag tänka för mycket, för djupt. Hur bilden är en del i det förflutna. Hur människorna, eller snarare situationen, inte längre finns och aldrig kommer återuppstå. För det är så jag tänker. Reflekterar en aning, och gör allt lite mer omständigt än det borde vara. Kan ni tänka er hur det är, att överblicka och tänka över varje handling, varje steg, varje ord. Det kanske inte är så konstigt att jag saknar något jag redan upplevt, saknar något jag redan gjort. Det förblir vad den en gång var. En del i något oändligt som känns som ett svårt omöjligt pussel.

11 januari, 2011

Snart är vi där igen.


Packade ner julpyntet i lådor, tog ner julstjärnan från fönstret och såg allt det röda försvinna i resten av huset. Så nu känns det tomt. Borta. Undangömt längst in och längst upp i en hylla i förrådet. Dessa, helt underbara, tre veckor rusade förbi och om några dagar åker jag tillbaka på riktigt.

09 januari, 2011

Hej, livet.

Jag har en liten önskan, förstår du. En jätteliten, egentligen, om man tänker efter. Om jag bara kunde få fortsätta vara såhär glad som jag är nu skulle jag vara oerhört tacksam. Överlycklig rent av. Det behöver inte bli bättre, inte alls, men helst inte mycket sämre. Bara det kan få hålla i sig även efter. För jag vill liksom ha en bra och trevlig vår, ganska olik hösten, och kunna se fram emot sommaren. Mindre magont, så att säga. Jag hoppas det är okej? Kan du få till det så? Vore jättesnällt.

Tack på förhand!
Erika

New York.


Vill dit. Bort. Nu. Har en sådan längtan efter att åka, nu, alldeles precis nu. Eller kanske när det blivit varmare, grönare, ljusare. Vill promenera i Central Park. Vill, vill, vill.

08 januari, 2011

Jag sitter vid fönstret i mitt rum.


Ännu en dag. Ännu närmare. Ännu längre ifrån. Gick en tre timmar lång promenad med en vän, pratade oavbrutet, lyssnade och trampade snett i snön. Efteråt kunde man trott att jag gått utan jacka, för så mycket frös jag. Filtar, täcke, te och en bok. Så fick det bli. Läste ut boken, som överträffade mina förväntningar och började så småningom tina upp. Men tröttare i kroppen än såhär har jag inte varit på länge. Så, godnatt.

05 januari, 2011

Skiftningar.

januari. maj. juni. oktober. december.

En slags årsresumé från förra året även i bild. När texten går djupare, fast ändå inte, får de här bilderna visa något mer övergripligt. Och därpå något symboliskt, kanske. Som att jag tycker om årstidsförändringar och just den här platsen. Platsen som egentligen aldrig förändras, alltid finns. Hur det än går.

01 januari, 2011

Jag minns när året började, i Stockholm bland fyrverkerier och massor av människor. 2009 försvann, 2010 kom och jag visste inte hur det skulle bli. Jag hade verkligen ingen aning. De första dagarna halkade jag och en vän runt på huvudstadens glashala gator, skrattade och vände dygnet helt upp och ner på. Sedan kom vardagen tillbaka, med projekt, rapporter och annat som skulle skrivas. Jag tröttnade på att alltid se vitt vart jag än gick, saknade barmark och att kunna gå ordentligt.

Det var någonstans i samma veva som jag halkade och slog i armen så hårt att jag hade ont i flera dagar. Jag tröstade mig med äta blodapelsin dagarna i ända och köpa hem en trave böcker. Och mitt i allt det var jag nervös över om jag skulle klara av att ta körkortet som jag övat inför sedan en tid tillbaka. Men det gjorde jag, i mörker och snöstorm en dag i mars. En natt några dagar senare stannade jag och två vänner uppe en hel natt för att se på årets största händelse i filmvärlden och jag tänkte på alla filmer jag ville se.

Jag fick min studentmössa och tänkte lite för mycket på livet och framtiden. Hade svårt att välja, eller rättare sagt svårt att veta. Jag minns några dagar i april när jag bara ville försvinna. Kanske resa tillbaka i tiden. Snön försvann och jag fann världens bästa bok i en hylla längst in i skolbiblioteket. Det var slutet av april och projektarbetet skulle in vilket resulterade i några extra långa dagar i skolan. Men en dag i början av maj var det över och plötsligt insåg jag hur roligt vi egentligen haft, jag och min projektgrupp. Som vanlig lite i efterhand.

I maj satt jag i mitt favoritrum nästan oavbrutet, skrev skolarbeten, funderade och läste så mycket jag hann med mitt i allt annat. Jag saknade motivation och fick uppleva något obehagligt en dag när jag vaknade upp. Jag skrev mitt sista nationella prov, i matte, och snart fick veta att det hade gått så mycket bättre än vad jag trott. Den där dagen, den minns jag så väl. Så var allt på väg att ta slut. Sista veckorna bjöd på klassfester, lekar, studentsånger, en dag i en sommarstuga nära vattnet med världens bästa klass, en avslutningsmiddag jag sent ska glömma och en massa tårar.

Jag tog studenten och sommaren kom. Jag saknade och försökte tänka positivt. Hade picknick med några vänner och badade nästan varje dag. Låg på en altan, läste och tittade på The Office. Firade midsommar på en strand, gick på bio och åt massor av tårta. Så hade hälften av sommaren gått, och så även hälften av året. Det var någonstans där allt vände. Kanske inte åt helt motsatt håll, även om det kändes så då, men det vände. Jag åkte till Malmö och försökte tänka på något annat än livet. Och det är jag så glad över att jag gjorde. Jag vågar inte tänka på hur det hade gått annars. Men resan var lite för kort och det gör fortfarande ont när jag tänker på resten av juli och augusti. Jag sa hej då till en av mina bästa vänner som flyttade till USA, och alldeles snart var det dags att säga hej då igen. Den här gången var det jag som skulle lämna.

Jag flyttade femton mil bort och började ett helt nytt liv, träffade nya människor och fick en ny vardag. Var ständigt nervös och undrade vad det var jag egentligen hade gjort. Fick besök av en fin vän och kände mig ensam. Lyssnade på Hurts hela hösten och försökte komma på saker att göra som skulle få mig att längta hem mindre. Jag saknade mitt gamla liv, hösten året innan och hoppades att jag en dag skulle vakna upp och inse att allt bara varit en lång dröm. Läste tjocka böcker om intressanta saker och skrev min första tenta. Åkte hem så ofta jag kunde, även om det alltid kändes lika svårt att lämna. Jag lånade ofta böcker på biblioteket och drack otroliga mängde te.

Det blev november och även om det blev mörkare ute kändes allt ljusare. Månaden började med ett besök och ännu en tenta innan jag åkte hem en helg och träffade flera personer jag saknade så att det gjorde ont. Jag åkte tillbaka, den första snön kom, och allt gick upp och ner om vartannat. Den slutade med att jag åkte till Göteborg, gick på julmarknad i Haga och hängde upp julstjärnor.

I december spenderade jag många timmar på en buss mellan två städer. Det var svårt åt ett håll, men desto lättare åt det andra. Helgerna innehöll allt det där jag saknat så mycket hela hösten. Bitar av ett tidigare liv som för en stund kom tillbaka. Jag satt i mitt gamla rum och tänkte att det ju var här jag hörde hemma. I mitten av månaden fick jag träffa en saknad vän som kommit hem över julen och det förflutna kom ännu lite närmare. En vecka innan julafton åkte jag hem på jullov och det kändes så himla bra. Jag firade att jag fyllde år med några vänner, klädde julgranen, bakade julgodis och såg en handbollsmatch. Fyllde nitton på riktigt, fick världens bästa present och firade jul.

Året slutade med huvudvärk och mer fyrverkerier på himlen än jag någonsin sett, med de jag tycker mest om. Vid tolvslaget tänkte jag på hur märkligt det här året varit, hur mycket jag egentligen varit med om och hur annorlunda det varit. Jag har nog egentligen förträngt det mesta av det, för att det gjort så ont vissa stunder.

2011 är här och jag känner ingenting. Jag orkar inte känna, det får bli som det blir. 2010 kanske gjorde mig starkare på något vis, och kanske är 2011 året då jag tar ännu ett steg. Jag vet inte. Jag vet inte ens om det skrämmer mig längre.