28 december, 2010

Det måste hela tiden göra lite ont.


Vad jag tycker om att sitta nära. Att nästan röra vid snön. Ljuset. Solen som går ner bakom träden. Det är alltid så, vilken årstid det än är. Vitt, grönt, färger. När som helst. Ibland gör det ont att se på det vackra, när jag kommer ihåg att jag inte kommer kunna sitta där nästan varje dag, och se förändringen växa fram. Jag vet inte hur eller när jag ska bli av med den här saknaden, men jag gissar att det bara är att vänta. Och vänta.

Just nu är det kolsvart där utanför och jag läser en bok som är lättsam och trevlig. Huvudet dunkar och näsan bara rinner. Tänk, om lite mer än tre dagar är det här året över. Aldrig mer 2010. Aldrig mer året som gav magont.

Inga kommentarer: