02 december, 2010

Det lilla.


Jag satt ensam och väntade, väntade på att få åka tillbaka. Två månader tidigare hade det skavt i hjärtat att behöva vänta, att förlänga ett hejdå. En timme hade känts som fem, vetskapen om att man ska lämna utan att veta när, hade gjort för ont. Men så kommer det en brytpunkt, någonstans. När vardag och motsatsen byter plats, eller bara kanske blir lättare att hantera, smälter samman. Jag satt länge och tänkte att man får vara glad för det lilla. Två dagar nu, tre dagar nästa gång. Ansikten som bara finns i huvudet blir verkliga och osäkerheten får släppa. Bättre än ingen dag alls, det är väl så man får tänka.

Och nu är det december, vad kan vara bättre än det.

Inga kommentarer: