30 december, 2010

Den finaste boken i min bokhylla.


Dagen innan jag fyllde nitton fick jag hem den här fina boken i brevlådan. Den innehåller noveller och texter, som alla handlar om kärlek. Hopsamlade och tryckta av Anna, som kom på idén om att låta de som ville skicka in sina texter till henne så att hon kunde göra en bok av dem. Som hon sedan skulle sälja till alla som tycker om kärlek lika mycket. Det var väldigt många som ville vara med, ungefär femtio stycken, men bara lite mer än tjugo kom med. Och en av dem var jag.

28 december, 2010

Det måste hela tiden göra lite ont.


Vad jag tycker om att sitta nära. Att nästan röra vid snön. Ljuset. Solen som går ner bakom träden. Det är alltid så, vilken årstid det än är. Vitt, grönt, färger. När som helst. Ibland gör det ont att se på det vackra, när jag kommer ihåg att jag inte kommer kunna sitta där nästan varje dag, och se förändringen växa fram. Jag vet inte hur eller när jag ska bli av med den här saknaden, men jag gissar att det bara är att vänta. Och vänta.

Just nu är det kolsvart där utanför och jag läser en bok som är lättsam och trevlig. Huvudet dunkar och näsan bara rinner. Tänk, om lite mer än tre dagar är det här året över. Aldrig mer 2010. Aldrig mer året som gav magont.

27 december, 2010

Fjäderlätt och bara på ytan.


Skriver små korta texter när det blivit mörkt. Om hur tiden går fort, lite för fort. Om ett högre självförtroende och gator som etsat sig fast, blivit en del. Om att inte veta om det är bäst som det är, kanske är det bra att sakna och återkomma. Inte stanna länge. Om att tro att allt ska bli bra direkt, klara av allt på en gång. Texterna blir korta, det blir för mycket annars. För djupa tankar. Och det är inte vad jag vill att det här lovet ska innehålla. Nej, tvärtom.

23 december, 2010

En dag kvar.


Jag dricker glögg och äter julgodis. Jag lever nämligen även om det var en vecka sedan jag skrev sist. Lever med en viss betoning på det. För jag är hemma, i mitt gamla rum, och träffar människor som får mig att le. Tittar på film och lyssnar på julmusik. Allt det där traditionella och idylliska, så klart. Idag öppnade jag mina första julklappar, som till ena delen bestod av något prickigt och till andra delen en hel låda med saker från det stora landet i väst. Tack, igen.

16 december, 2010

Sexton/Tolv.

Min bästa vän är någon som jag kan berätta ganska mycket för utan att behöva tänka.
När jag borstar tänderna brukar jag lyssna på Barry White för att det blir så mycket roligare då.
När jag lagar mat blir det nästan alltid spagetti carbonara.
Jag är (lite) rädd för nästan allt.
Den värsta känslan är ensamhet.
Den bästa känslan är när det pirrar i magen.
Jag är bäst på att fundera över hur saker och ting ska bli, på att baka kakor utan att de blir torra, matte (det var jag i alla fall när jag fortfarande gick i skolan), att läsa kartor och dricka fyra koppar te på en dag utan att bli det minsta pigg. Och så är jag ganska bra på att läsa högt.
Jag är sämst på att våga säga precis vad jag tycker (jag är ganska dålig på att våga i allmänhet), att springa, att släppa något jag haft länge, naturkunskap och jättevarma sommardagar.
Jag lyssnar på julmusik just nu, och lite femtiotal därimellan. Och så sorlet från motorvägen i bakgrunden, som alltid.
Jag pratar ibland jättemycket, då känns det som att jag knappt andas emellan meningarna för att jag har så mycket att berätta. Ibland säger jag nästan ingenting.
Jag tycker om den första snön, att sitta ute en sommarkväll och läsa, killar i tjock tröja och skjorta under, citronpaj (allt med citron, egentligen), december, min gamla gata och att gå i matbutiker.
Kärlek är helt obeskrivligt underbart.
I somras var jag rädd och förvirrad.
Sist jag grät var för inte så länge sedan.
När jag vill tänka sätter jag i hörlurarna, lägger mig på golvet och tittar upp i taket.
När jag bakar blir det alltid något sött, för det är det bästa jag vet.
Just nu tänker jag på att jag ska åka hem imorgon och stanna i flera veckor.
Idag har jag gått upp jättetidigt, känt mig lite glad och ätit pyttipanna.
Ikväll ska jag packa ner allt jag ska ha med mig hem.
Imorgon kommer jag köpa julklappar och baka julgodis.
Min mobiltelefon är alltid i närheten, alltid med.
När jag vaknar på morgonen vill jag aldrig gå upp om jag definitivt måste.

11 december, 2010

Lite mittemellan, vet inte hur.


Sitter i ett bekant rum som börjar bli som hemma igen, men ändå inte. Läser diktsamlingar och tänker att det är så här det ska vara. Vackert, oförståeligt och helt obeskrivligt krångligt. Stöter på meningar som säger allt, som känns mer än andra. Det ska inte vara lätt, inte svårt, bara något. Lite som livet i allmänhet. I natt låg jag länge och funderade, så mycket att jag hade svårt att somna. Det är konstigt det där, hur mycket jag funderar utan att komma fram till något.

09 december, 2010

En tid tillbaka har jag varit tom.


Jag har tappat förmågan att skriva sedan en tid tillbaka. Tur att det är så vackert utomhus att man kan fota och uttrycka tankarna i bilder istället. Men jag vet inte om det blir bra det heller. Det jag vet är att jag imorgon ska öppna en bok jag låtit ligga oöppnad i flera veckor till förmån för några tjockare och stelare. Och det är nog ingen slump att inspirationen varit som bortflugen lika lång tid som de fina berättelserna uteblivit. Välkommen, fina helg.

08 december, 2010

Omöjligt att förutse eller veta.

Försöker få in en massa information i huvudet, utan att veta om det fastnar. Så mycket man tror att man kan och sånt man är säker på att man kan, men som sedan inte behövs. Räknar timmar och minutrar till då det är överstökat, hur det än kommer att gå. Och det är just det, jag har ingen aning om hur det kommer att gå. Man skulle kunna tro att det med mina förberedelser är omöjligt att misslyckas, men så går det inte att tänka. För då, när det är dags, finns det inga garantier. Men det är inte förvånande eller det minsta konstigt. Det är precis som livet i allmänhet.

07 december, 2010

Om en inte så lång tid.


Jag har fått åka i de vackraste vinterlandskapen, iskall kyla, klarblå himmel, solen i ögat. Samma väg åt olika håll och olika mål. Med blandade känslor fastän de i grunden är glada. För jag har så fina människor runt om mig, de allra finaste. Och december är här, min månad. Oj, vad bra den här månaden redan varit och tänk vad bra den kommer fortsätta att vara. Alldeles snart är det jullov och då ska jag åka hem på riktigt, umgås och läsa böcker som handlar om något helt annat. Hur mycket jag längtar? Ja, gissa.

02 december, 2010

Det lilla.


Jag satt ensam och väntade, väntade på att få åka tillbaka. Två månader tidigare hade det skavt i hjärtat att behöva vänta, att förlänga ett hejdå. En timme hade känts som fem, vetskapen om att man ska lämna utan att veta när, hade gjort för ont. Men så kommer det en brytpunkt, någonstans. När vardag och motsatsen byter plats, eller bara kanske blir lättare att hantera, smälter samman. Jag satt länge och tänkte att man får vara glad för det lilla. Två dagar nu, tre dagar nästa gång. Ansikten som bara finns i huvudet blir verkliga och osäkerheten får släppa. Bättre än ingen dag alls, det är väl så man får tänka.

Och nu är det december, vad kan vara bättre än det.

01 december, 2010

December, hej.


Gick upp tidigt för att se första avsnittet av årets julkalender, även om jag egentligen hade sovmorgon. För det är lite sån jag är. Eftersom solen sken så fint tyckte jag det var en strålande idé att promenera ner till affären för att handla, men också för att kylskåpet var pinsamt tomt. Och vägen dit var så fin. Tänk att decemberkänslan kom så fort. Nu ska jag läsa några sidor och titta på gamla julkalendrar medan jag sörjer att solen redan är på väg ner.