01 november, 2010

Inga tårar.


Jag vaknar upp i något tomt, lika tom inuti. Varje dag i väntan på att känna något annat, en känsla som verkar ha försvunnit utan en tanke att någonsin återkomma. Som om den också blivit tom. Ska det vara likadant härdanefter, eller kommer det en vändpunkt? Jag bara undrar, när? Jag har tappat något, lämnat kvar en stor bit på en plats jag för längesedan lämnat. Och jag tror att den biten försvunnit, förstörts, för den är omöjlig att hitta, återfå och återuppleva. Eller, har jag bara svårt att förstå, svårt att inse att det är det här som kallas livet. Ja, det är nog så. Men jag är rädd att jag aldrig kommer att förstå.

1 kommentar:

Camilla sa...

SV: Åh, ja!! Vi måste smaka kanelbulleglassen! :D men.. nått säger mig att vi kommer att bli besvikna... :P