03 november, 2010

Att se det fina, även i mörker.

Jag sitter i totalt mörker och dricker blåbärste. Inte en lampa är tänd, istället brinner fyra ljus. Jag bor så högt att solen som lyser upp himlen i sin tur lyser upp en liten del av mitt. Det är vackert och känns, jag vet inte. Lugnt. Igår satt jag länge och skrev om kärlek och drömde mig bort, som jag alltid gör, men upplevde något nytt. För just i denna stund mår jag bra i hjärtat, och jag måste komma ihåg den här känslan. Måste. När som helst kan allt rasa samman och mynna ut i blöta kinder. Jag vet det, för jag har levt med det så länge. Ingenting är hållbart, ingenting är självklart.