29 november, 2010

Advent.


Jag gick bland massor av människor och massor av julkänsla i helgen. Köpte marsipan och brända mandlar. Fikade och ville flytta in. De där gatorna. Jag vet inte vad de gör med mig. Innerst inne har tiden där stannat och jag vill vara en del av det. Både resan tillbaka i tiden och känslan av att allting är sig likt. Jag tittade och pekade mot fönster och sa att, där vill jag bo en dag. Kanske, kanske inte. Vem vet. Idag fryser jag om fötterna trots att elementen är fullt pådragna och fem ljus är tända. Lider av en gnutta nervositet och hoppas att den här veckan skyndar långsamt.

24 november, 2010

Besvikelse.

Den här dagen har varit lite upp och ner eftersom jag försov mig imorse. För en gångs skull skulle jag gå upp klockan sju istället för nio, och klarade inte rikitgt av det. Tydligen. Och det var ju en himla tur att den lite viktigare saken den här dagen låg på eftermiddagen och inte tvärtom. Så jag packade väskan, gick på vittäckta gångar och satte mig ner i en stor sal för att lyssna. Och bland halvintressant prat fick jag ännu en gång ta del av en massa födomsfullt och elitistiskt. Då ville jag bara resa mig upp och gå hem igen. För precis då kändes allt så fel, som om jag missuppfattat precis allt jag trott innan.

22 november, 2010

Pusselbit.

Ibland blir det så uppenbart, hur man inte passar in.
Som en pusselbit som ingen förstår sig på.
En pusselbit som inte passar in någonstans.
Bättre som ett enskilt pussel, enbitars.
Men så fungerar ju inte livet.
Livet är som ett tusenbitarspussel.
Och, ibland känns det som om bilden redan på förhand är färdiglagd.

21 november, 2010

Inte idag.

1, 2

Jag har svårt att skriva, svårt att tänka. Huvudet känns som tuggummi och allt jag kan göra är att lyssna på samma låt om och om igen. Ibland tar det stopp, ibland blir det tomt. Svårt att formulera meningar, få fram de rätta orden. Det blir bara fel, ihopsmetat och egentligen inte på riktigt. Det kanske är bäst att låta bli, bäst att fokusera på annat istället. Som att klara de kommande veckorna.

16 november, 2010

Högt och lågt.


Om man ställer sig vid mitt fönster när klockan är ungefär fyra och tittar ut lite till höger, då ser det ut lite såhär. Och det känns ganska bra, att kunna se solen gå ner i horisonten utan att behöva anstränga sig. Igår satt jag i en soffa i en lägenhet ännu högre upp och kunde se ut över nästan hela staden. Och sedan promenerade jag till bussen på okända gator och hade svårt att inte le. Som en gång för länge länge sedan i en annan stad.

11 november, 2010

Vi faller så fort vi reser oss upp.


Jag dricker glögg och lyssnar på julmusik, för första gången i år. Tittar på senaste avsnittet av Glee, som förövrigt kan vara det hittills finaste, men också på en handbollsmatch. Som påminner om hemma, om läktare och hög musik, jubel och klappande händer. Och den där känslan. Det var så väldigt längesedan sist. För en vecka sedan berättade jag om hur det kändes bra i hjärtat, men också om hur det så lätt kan förändras. Och det har det gjort, på ett ganska radikalt sätt. För det är så det går till, inuti. Närsomhelst, varsomhelst. Just nu känns det inte bra någonstans. Jag vill spola förbi de kommande veckorna och svära över att november och december alltid ska svärtas ner. Berätta för mig, snälla, varför.

10 november, 2010

Okunskap.

På tal om trötthet så är jag så himla trött på sånt här och sånt här. Det gör ont att läsa om hur vissa människor värnar om kvinnans rättigheter och ett jämställt samhälle samtidigt som de totalt kritiserar kvinnors egna val. Hur mycket dubbelmoral är inte det? Och vilka kriterier finns det för att man ska få vara feminist? Att baka, pyssla eller tycka om att göra saker i hemmet, det är tydligen ett hot mot feminismen. För någonstans klumpar man ihop de där attributen från 50-talet med idag. Och tror att det ena kommer med det andra. Klär vi oss och bakar precis som då, ja, då står vi ju också för kvinnoförtrycket. Dagens män som bär kostym och har välkammad frisyr, jobbar nio till fem likt femtiotalsmannen, blir det någon debatt om dem? Varför klumpas inte de ihop och generaliseras så som kvinnorna? Jag kan inte låta bli att provoceras av människor som menar att andras sätt att leva är ett hot mot oss alla, ett hot mot framtiden. Ofta är det egentliga hotet dessa människor.

Ja, vi kallar det koppkakor istället. Då sätter vi de förbannade muffinsbakande kvinnorna på plats. Ha ha. Ja, för det vore ju väldigt jobbigt, va. Att säga koppkakor istället för cupcakes. Cupcakes, som är det allra heligaste i den världen. Vilken ondskefull plan.
Det talar ju också om vilken okunskap som ligger bakom allt detta.

Ge mig jul, ge mig.


Snön har kommit hit och jag vill dricka glögg och lyssna på julmusik. Jag har ont i axlarna efter att ha burit på tunga väskor och har huvudvärk mest hela tiden. Just nu är jag så trött på det mesta. På fördomsfulla människor. Människor som tittar konstigt, som inte förstår. Som dumförklarar. Trött på att alltid sakna. Alltid vara ifrån, på långa avstånd. Att aldrig känna säkerhet, bara förvirring och ovisshet. Men framförallt, trött på mig.

09 november, 2010

Fyra.

Idag är en dag då jag saknar och känner mig nostalgisk (egentligen är väl varje dag en sådan dag, men extra mycket idag). Så därför fyller jag i en lista. Det man brukade göra minst en gång i veckan i den tidiga-blogg-fasen.

4 TV-program jag ser:
1. Glee
2. The Office
3. Gossip Girl
4. Grey's Anatomy

4 saker jag gjort idag:
1. Pulsat i snö.
2. Åkt buss. Jättelänge.
3. Lyssnat på en mycket fördomsfull person.
4. Druckit te.

4 saker jag längtar efter:
1. December.
2. De som åkt iväg för en lång tid och de som är kvar.
3. Att resa över atlanten.
4. Pirr i magen.

4 saker på önskelistan:
1. En årsförbrukning av böcker.
2. Stringhyllor.
3. En MacBook.
4. En riktigt fin femtiotalsklänning.

05 november, 2010

Tack och godnatt och adjö.


Jag ska somna tidigt och drömma drömmar som aldrig förr. Och innan dess ska jag läsa en bok som inte känns stel och formell, mer vacker och märklig. För nu kan jag andas ut ännu en gång. Jag tycker så mycket om att avsluta något, ha åstakommit något och slutfört det. Och nu har jag förhoppningsvis gjort det igen. Tack så väldigt mycket för det. Därför ska jag packa väskan och åka några mil söderut så fort det bara går. Imorgon, tidigt, närmare bestämt.

04 november, 2010

Restless.


Måste, måste, måste se den här filmen. Måste, måste, måste.
(Skulle kunna skriva "måste" ytterligare hundra gånger, men
det känns som om man nog förstått min poäng ändå. Hoppas jag).

03 november, 2010

Att se det fina, även i mörker.

Jag sitter i totalt mörker och dricker blåbärste. Inte en lampa är tänd, istället brinner fyra ljus. Jag bor så högt att solen som lyser upp himlen i sin tur lyser upp en liten del av mitt. Det är vackert och känns, jag vet inte. Lugnt. Igår satt jag länge och skrev om kärlek och drömde mig bort, som jag alltid gör, men upplevde något nytt. För just i denna stund mår jag bra i hjärtat, och jag måste komma ihåg den här känslan. Måste. När som helst kan allt rasa samman och mynna ut i blöta kinder. Jag vet det, för jag har levt med det så länge. Ingenting är hållbart, ingenting är självklart.

01 november, 2010

Inga tårar.


Jag vaknar upp i något tomt, lika tom inuti. Varje dag i väntan på att känna något annat, en känsla som verkar ha försvunnit utan en tanke att någonsin återkomma. Som om den också blivit tom. Ska det vara likadant härdanefter, eller kommer det en vändpunkt? Jag bara undrar, när? Jag har tappat något, lämnat kvar en stor bit på en plats jag för längesedan lämnat. Och jag tror att den biten försvunnit, förstörts, för den är omöjlig att hitta, återfå och återuppleva. Eller, har jag bara svårt att förstå, svårt att inse att det är det här som kallas livet. Ja, det är nog så. Men jag är rädd att jag aldrig kommer att förstå.