22 oktober, 2010

Hej då. Vi ses inte imorgon.


Jag vinkade hej då till en vän, såg bussen försvinna iväg. Gick bland välbekanta husfasader och tänkte tillbaka på ett annat liv. Ögonfransarna täckta av avlagrat salt och rödmosiga kinder, med tårkanaler bortom kontroll. Sex månader tidigare, på samma plats, vinkade jag hej då till samma vän och såg bussen åka åt samma håll. Fast det fanns ingen symbolik i det då. Bussen försvann, men kom alltid tillbaka. Ett hej då varade aldrig mer än en dag. Vi visste alltid vart vi skulle gå. Jag trodde jag var en av dom som ville bort därifrån, jag trodde jag var trött på det vanliga, det invanda. Mönstren. Jag trodde inte att jag skulle ha så fel.

3 kommentarer:

Camilla sa...

Saknar dig... Kan inte riktigt förstå att du inte bor här längre... Känns så.. overkligt... Jag har egentligen aldrig drömt om att åka härifrån, men det känns lite ensamt, och "töntit", att bo kvar här.. Alla åker åt olika håll, men jag är kvar. Inget har ändrats med mig, känns det som.. Jag är samma gamla, tråkiga människa... en som "inte vill ut och uppleva och se saker i världen"... men men... det är väl jag, det...

Ser så mycket fram emot nästa gång vi ses <3

caroline sa...

Du skriver så fint.

Ivana sa...

Så otroligt fint skrivet!