29 oktober, 2010

Från fredag till lördag.

Jag må ha huvudet fyllt till bredden av snor, men den här helgen kommer nog bli bra ändå. Den har ju egentligen redan börjat. Med att jag städat så mycket jag orkat och sedan belönat mig själv med en påse godis och fredagsmys med en fin vän. För idag fick jag nämligen veta att jag klarat min första universitetstenta. Tänk va. Det hade jag ju aldrig kunnat tro. Och imorgon får jag träffa de jag saknar allra mest, så mycket att det gör ont. Det kommer bli bäst.

En årstid i taget.


Jag vill att snön ska komma. Jag vill ha isande kyla och soliga dagar. Jag vill att det ska mörkna fort, att det ska vara mörkt när jag vaknar. Jag vill vira in mig i min filt, se julkalendrar, äta lussekatter och lyssna på stämningsfull musik. Jag vill huttra bakom en halduk och tjocka vantar. Med min röda basker för öronen. Jag vill gå i mina varma, fina kängor på stadens gator och se julskyltningen växa fram. Sitta på ett fik och dricka chailatte med en fin vän och skratta, så som vi brukade göra. Jag längtar så efter månaden som börjar på måndag. Förra året bjöd den på mycket fint och det tror jag att den gör även i år. För jag avskyr den inte som många andra gör.

28 oktober, 2010

Dunk. Dunk.


Har hela huvudet fyllt av snor som trycker på överallt. Det vägrar komma ut och jag är bara så himla trött hela tiden. Och det är inte så bra när det ska redovisas och läsas på inför ganska stora saker. Fast jag kan inte göra så mycket åt det, mer än att dricka väldigt mycket te, äta vindruvor, läsa, lyssna på gammal 90-talsmusik och sova, även om det inte gör någon skillnad. Ändå få jag fortsätta med det för så mycket mer orkar jag inte.

24 oktober, 2010

I det man har, och inte har.


En vacker film och en vacker skiva. Och därpå det jag gjort idag.
För tonårskärlek och melankoliska låttexter känns som något för en söndag. Anser jag.

Vart vi än är längtar vi alltid bort.


Det går en vecka, många fler väntar. Jag brukade tycka att veckorna gick för fort, men numera gör de sällan det. För när man väntar på något, då skyndar inte tiden på. Det känns som om en vecka borde ha varit två, fastän man egentligen inte vill att tiden ska gå. För tiden är så svår, så skrämmande. Okonrollbar och så orättvis. Som att, varför går två dagar i veckan förbi i ett sus, när de resterande fem bara kryper fram? Och ändå hinns ingenting med. Någonsin. För en vecka sedan satt jag i mitt favoritrum och tittade ut över de vackra träden, och allt jag kunde tänka på var alla veckorna tills jag skulle få göra det igen.

Idag saknar jag. Dig. Dig. Dig.

22 oktober, 2010

Hej då. Vi ses inte imorgon.


Jag vinkade hej då till en vän, såg bussen försvinna iväg. Gick bland välbekanta husfasader och tänkte tillbaka på ett annat liv. Ögonfransarna täckta av avlagrat salt och rödmosiga kinder, med tårkanaler bortom kontroll. Sex månader tidigare, på samma plats, vinkade jag hej då till samma vän och såg bussen åka åt samma håll. Fast det fanns ingen symbolik i det då. Bussen försvann, men kom alltid tillbaka. Ett hej då varade aldrig mer än en dag. Vi visste alltid vart vi skulle gå. Jag trodde jag var en av dom som ville bort därifrån, jag trodde jag var trött på det vanliga, det invanda. Mönstren. Jag trodde inte att jag skulle ha så fel.

21 oktober, 2010

Vita hustak och isande kyla.


Jag får höra att det snöar där hemma, där jag brukade bo. Gräsmattorna och träden är vita, det är storm och det är kallt. När jag promenerade hem efter ännu en dag, alldeles nyss, fick jag kisa för att solen var så stark. Jag behövde inte använda de vantar jag för säkerhets skull packat ner i väskan och vinterjackan var bara lite lite för varm. Sådana kontraster, mellan några få mil. Men jag vet vilken plats jag hade föredragit. Jag har ju redan känt av hösten, redan upplevt den. Om jag hade haft ett val hade jag varit bland det vita, bland kylan och stormen. För det är vad jag längtar efter som mest.
Dricker lite te och lyssnar på det här medan jag väntar.

19 oktober, 2010

Kängor.


I söndags kom jag tillbaka efter att ha varit hemma i ganska många dagar. Dagar som jag verkligen behövde, för jag hade inte klarat det här annars. Jag fick uppleva några av höstens sista dagar i den bästa staden och med de bästa människorna, och fikade så mycket att jag skulle behövt springa hela vägen tillbaka hit. Och så köpte jag kängorna som jag väntat på i flera år. De är så fina, så sköna, så fantastiska. Så nu kanske inte resten av hösten och vintern kommer att kännas så tung som jag anat. Kanske.

12 oktober, 2010

Svårt att andas.


Jag kanske skulle ha fått fram något typ av leende när jag promenerade i solen idag. För att det var så kallt att jag fått ta fram min vinterjacka. För att det kändes så skönt att känna solen utan att svettas ihjäl. För att löven knastrar under fötterna när man går. För att det hade varit en ganska bra dag till skillnad från alla andra dagar här. Kanske log en del av mig. Kanske fanns det en liten del i mig som kände positivitet. Men positiviteten i mig är recessiv. Den viker ner sig, glöms bort, drunknar. Och ibland kan det finnas så mycket mindre positivt som dominerar. Som nu.

05 oktober, 2010

Hej, jag tycker om dig.


Tänder ljus, som jag alltid gör. Dricker te, som smakar som te ska göra. Fortsätter att stryka under meningar som verkar relevanta, precis som jag gjort i några dagar. Tittar på en tv-serie, som jag sett så många gånger förut. Fastän ingenting egentligen är som det brukar vara, är det precis som vanligt. Hur det känns att få samma känsla som för ett år sedan, om bara för en timme, går inte att beskriva. Det förflutna kommer på besök, hälsar glatt, slår sig ner och stannar en stund. En gång i veckan, kanske två, men det är allt som behövs. Bättre än ingenting.

04 oktober, 2010

Ännu smärtar såret.

Det går inte att hela tiden vara rädd. Att inte våga för att det kanske inte kommer gå. Att inte hoppas för att det kan leda till besvikelse. Att inte berätta något för att man inte vet reaktionerna. Att inte komma hem för att det gör för ont att lämna. Att inte falla tillbaka i det gamla en liten stund för att man inte kommer kunna stanna där. Att inte älska nuet för att det snart blir till minnen. Att inte känna för mycket för att det lätt kan bli ännu mer. Ännu värre. Ännu djupare. Att inte. Bara för att. Som att hitta på ursäker och aldrig leva. Som att inte le för att det finns smärta. Som att inte uppleva, bara sakna.