27 augusti, 2010

Jag vet inte.

Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag skulle kunna skrika ut samma tre ord flera tusen gånger, och det är precis vad jag gör. Bara inte högt, så att alla kan höra. Kanske borde jag det, kanske ska jag springa ut på min gamla kära gata och skrika så mycket jag kan. Eller räcker det med att jag stänger in mig i ett rum och skriker utan att någon alls kan höra? Men jag gör inte det. Jag låter mina tankar göra allt arbete. De har börjat att leva sitt eget liv, ett liv jag inte vill att de ska leva. Jag har aldrig velat det här, aldrig bett om det. Så jag undrar, varför? Kanske får jag samma svar, de tre orden, tillbaka.

1 kommentar:

Lina sa...

jag har svaret på din fråga... kom hit och hälsa på och stunta i allt annat :P