10 juni, 2010

Saknad.

Den börjar smyga sig på. Saknaden. Varje liten detalj verkar ha att göra med det som varit. Foton som tagits då, musik som brukade spelas då, det som brukade drickas och ätas då. Då. Allt som man upplevde då känns som i ett annat liv, för så längesedan fastän det egentligen var alldeles nyligen. Saknaden kommer som slag i magen. De är inte hårda, slagen, och känslan försvinner snabbt, men vad det känns. En ständig påminnelse om att det är över nu, att man istället är på väg någon annanstans. Den långa vägen har tagit slut, och det är omöjligt att vända om. Saknaden kommer när man inser att den där vägen var så himla fin, full av gropar, hål och stora stenar, men ändå så fin. Saknaden infinner sig när man förstått att den där långa vägen alltid hade ett räcke vid sidan av, alltid där om det skulle behövas, och att räcket nu har tagit slut. Nu gäller det istället att balansera, helt på egen hand.

2 kommentarer:

erika carlén sa...

det där var riktigt, riktigt fint skrivet.

klara sa...

Erika, du skriver så himlans fint! Jag började nästan gråta när jag läste. Jag kommer sakna er, dig, hur mycket som helst. Men det kommer att gå bra för oss, det är jag säker på. Massor av kramar.