28 maj, 2010

Mot slutet. Eller början.

Det gå inte att styra vilka känslor som kommer och går. Känslor som dyker upp vid minsta tänkbara tillfälle, helt fel. Dessa känslor, som man vetat om hela tiden men egentligen aldrig förstått. De kommer så plötsligt, så rakt på. Tänk att man alltid ska sakna något just när det är på väg att ta slut. Det är så lätt att se allt som så underbart när det redan är förbi, när bekymmer istället blivit till erfarenheter eller helt glömts bort till förmån för de fina minnena. Helt plötsligt glömmer man bort hur det en gång var. Eller minns det så mycket att det faktum att det är över gör ont i hela kroppen. Fastän man vet att det aldrig blir samma sak ännu en gång vill man att det går igen. Varje dag, varje år. Samma, bekanta, välkända rutin. Helt enkelt, för rädd, för det okända och annorlunda.

Inga kommentarer: