31 maj, 2010

Fem.


Såhär har hela min eftermiddag sett ut. Sittandes på en brygga med utsikt över stilla vatten, efter att precis ha genomfört den sista skoluppgiften under gymnasietiden, tillsammans med kanske världens finaste klass. Imorgon tömmer jag skåp två-ett-tre på de allra sista böckerna, hänger av låset och går på min allra sista lektion. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna inför det.

30 maj, 2010

Djupt.

Andas in. Så mycket luft att det fyller lungorna. Vänta en sekund. Andas ut.
Upprepa ungefär fem gånger.
Såja. Är man redo nu?

28 maj, 2010

Mot slutet. Eller början.

Det gå inte att styra vilka känslor som kommer och går. Känslor som dyker upp vid minsta tänkbara tillfälle, helt fel. Dessa känslor, som man vetat om hela tiden men egentligen aldrig förstått. De kommer så plötsligt, så rakt på. Tänk att man alltid ska sakna något just när det är på väg att ta slut. Det är så lätt att se allt som så underbart när det redan är förbi, när bekymmer istället blivit till erfarenheter eller helt glömts bort till förmån för de fina minnena. Helt plötsligt glömmer man bort hur det en gång var. Eller minns det så mycket att det faktum att det är över gör ont i hela kroppen. Fastän man vet att det aldrig blir samma sak ännu en gång vill man att det går igen. Varje dag, varje år. Samma, bekanta, välkända rutin. Helt enkelt, för rädd, för det okända och annorlunda.

26 maj, 2010

The Dog in the Night-time.

The Curious Incident of the Dog in the Night-time, Mark Haddon

Jag tycker så mycket om den här boken. Jag läste nästan halva boken på bara två timmar, bara för att jag inte kunde sluta. Den handlar om femtonårige Christopher som har Aspergers. En dag hittar han sin grannes hund död i hennes trädgård och bestämmer sig för att ta reda vem det är som har mördat den. Och dessutom skriva en bok om det. Men hela mordgåtan faller liksom bort och boken börjar handla mer om Christophers egna liv, som egentligen är mycket mer invecklat än man kan tro. Och jag tycker så mycket om att det finns små bilder lite överallt i boken som hjälper till att förklara hur han tänker eller att kapitlen inte är i nummerordning utan i primtalsordning.

24 maj, 2010

Fint, finare, finast.

commonprojects

Nu vet jag redan vad jag ska ha för skor när jag springer ut om lite mer än en vecka, men de ovan hade varit väldigt fina. Och ännu finare hade det varit om jag faktiskt hade haft råd med dem. Allra finast vore det om jag inte behövde ägna hela min resterande måndagskväll åt att derivera, logaritmera, lösa exponentialfunktioner och polynomfunktioner, förstå geometrisk summa, förlänga och faktorisera. Och kanske tusen saker till. Det är tråkigt att till och med sådant man tycker om känns tungt och jobbigt numera. Bara därför att allt hänger på fyra små timmar imorgon förmiddag.

21 maj, 2010

Två.

Två veckor kvar. Två.

Tretton år går tydligen fortare än man tror, när man ser det såhär i efterhand.
Innan man vet ordet av det är man trettiotvå.

18 maj, 2010

Motivation.


Det är hemskt att inte ha någon motivation, sitta och försöka skriva på något jättesvårt och inte komma fram till något. Det är hemskt att ha alla tankarna i huvudet, veta precis vad det är man egentligen vill skriva, men inte få ner det. Hemskt att hela tiden påminnas om att det måste komma ut i form av ord i ett dokument. Helst snart, nu på en gång, för snart ska det vara klart. Det är hemskt att veta att det måste bli bra, välskrivet, intelligent, riktigt riktigt intelligent. Och aldrig se några framsteg. Antalet ord ökar inte markant, sidantalen är desamma. Hemskt att bara se allt det som inte gjorts, inte det lilla som finns. Hemskt att ha viljan, men sakna motivationen.

Tur att det börjar bli sommar, eller vår, eller kanske sommar. Nu är träden äntligen gröna. Och tur att det finns fin musik. Det hade aldrig, aldrig gått framåt annars.

14 maj, 2010

1976.


Jag scannar in fotografier som min mamma tagit och skriver om hur det var att växa upp på landet för länge sedan. Fotografier som får mig att vilja försvinna till den plats där de är tagna, lägga mig ute på en åker och titta på när solen går ner. Eller springa runt i hagarna, blunda och känna vinden i håret. Fotografier från förr får mig alltid att längta efter den tid då de är tagna. Oavsett när de fotats. Jag vill vara på plats i just det ögonblicket då någon tryckt ner avtryckaren. Det är tur att det i detta fall är en plats som jag fortfarande har tillgång till, som jag fortfarande besöker då och då och som är precis lika fin i verkligheten som den utger sig att vara på fotografierna. Hoppas att jag aldrig kommer att sluta åka dit.

09 maj, 2010

Så hemskt mycket.

Jag vet. Jag är tyst. Jag skriver inte. Jag vill skriva, det är vad jag gör bäst. Det är vad som får mig att må bättre. Man skulle bara veta hur mycket som rör sig i mitt huvud, hur mycket jag skulle kunna skriva ner. Men förmodligen är det också det som är problemet. För mycket. För svårt att skilja tankarna åt, att fokusera på en enda. Det är bara för mycket. Om några dagar kanske tankarna börjar skingra sig. Jag har ingen aning, men det är vad jag vill tro. Vill, så gärna.

03 maj, 2010

Måndag.

Jag sitter utomhus och ser solen gå ner bakom träden. Jag har suttit här ett tag och förberett mig inför redovisningen av vårt projekt som jag och min grupp har på onsdag. Skrivit rent, kortat ner, tagit tid, rensat bort ännu mer och övat. Nu är jag klar. Och, på onsdag är allt över. Då har vi inget tungt kvar att göra, bara invänta betyg och hoppas. Verkligen, verkligen hoppas. Innan dess ska jag öva ännu mer, läsa igenom (och rätta) en uppsats på tjugofem sidor och försöka leta fram gamla foton.
Och gå in, för det börjar bli väldigt kallt.