24 april, 2010

Snart är den här.


Fastän så många påstår att våren är på väg har jag svårt att hålla med. Kanske har jag en för fantasifull bild av hur våren på riktigt ska vara, kanske hoppas jag på för mycket. Men jag minns att jag tänkte likadant förra hösten. Träden blev aldrig gula och röda, och det blev aldrig kallt. Precis som nu. Och trots detta blev det höst. Så. Jag anar att det trots allt kommer att bli vår.

Och i takt med att projektarbeten och uppsatser lämnas in, sista examinerande uppgifter delas ut och nedräkningarna kommer allt tätare börjar det mesta kännas en aning mer verkligt. Det är inte längre lika svårt att föreställa sig att något omvälvande är på gång, vilket ger en ambivalent känsla. Och till det behövs en lika ambivalent spellista,

22 april, 2010

Tio timmar. Tio timmar.

Jag kom hem nu. Igår kom jag hem klockan sex.
Är obeskrivligt trött och skulle kunna sova i flera dagar.

17 april, 2010

Antal.


En helg, två dagar. En nostalgisk film. Ett alldeles nytt avsnitt av en vampyrserie. En ny samling fantastiska låtar. Ett par skor. En mustasch. En ovälkommen förkylning och ett obegränsat antal koppar te. Två böcker, båda på ett språk som är lika fantastiskt att läsa som det är att tala. En lördagskväll. En grillning. Två trötta ögon och ett huvud som känns tjockt och tungt. En intesiv vecka att invänta. En uppgift att skriva. Drömmar att drömma. Timmar att sova. Fast det spelar inte längre någon roll. Hur mycket. Hur många. Fler eller färre. Så länge solen skiner.

14 april, 2010

Ett stycke tid.

Sedan jag senast skrev ett blogginlägg har jag hunnit med en del. Jag har ägnat en hel dag åt att skriva ett stort prov som bedömmer allmänbildning och tyckt att det var ganska roligt. Det i sig kändes oroväckande. Jag har börjat se framtiden på ett annorlunda sätt. Gjort försök. Insett, ännu en gång, att jag är som en solcell, alltså fungerar som allra bäst när solen skiner. Jag har samlat vuxenpoäng utan att känna mig det minsta vuxen. Druckit uppskattningsvis trettio koppar te. Lyssnat på Simon & Garfunkel och tänkt på förra sommaren. Saknat. Hoppats på att den blir minst lika bra i år. Jag har förstått hur mycket det kommer kosta att sluta skolan. Något som fått mitt huvud att snurra mer än vad det redan gör. Frossat i en teknikpryl jag väldigt gärna vill ha och tänkt. Tänkt. Tänkt. Tänkt.

08 april, 2010

Känner.


Känner. Känner att. Känner att det här helt enkelt är för svårt. Känner att det är orättvist. Känner att det inte är rätt att det ska behöva vara såhär. Känner att det är jag och ingen annan. Vill inte känna, men vill inte heller undgå det vackra, det underbara, glädjen. Det borde finnas något för mig. Och det borde vara enklare att hitta det. Känner att det inte kommer gå. Att det aldrig kommer ske. Känner att det är för mycket. Känner att mitt inre är för svagt, för skört, för annorlunda. Känner en känsla av att slitas sönder, gå i tusen bitar, inte finna rätt väg. Det gör så ont.

06 april, 2010

Att definera en känsla.

Det finns en känsla svår att definera. En känsla som inte lutar åt något håll. Inte negativ. Inte positiv. En känsla som befinner sig mittemellan. Och känns något så förfärligt. I kroppen. I handlingar, tankar, drömmar. Det är en känsla som fastnar. Den är svår att förstå och egentligen svår att känna. Komplicerad. Främmande. Obehaglig. Det är en känsla man vill ska försvinna, men samtidigt stanna. Om än, för att inte lämna plats åt en känsla av mer negativ karaktär. En känsla som kräver balansering. Om den skulle luta åt ett håll lite för länge skulle allt falla samman. Det är en känsla som bekräftar att man vill, men inte vågar. Att man bryr sig, men ifrågasätter hur mycket man kan och klarar av. Det är en känsla framställd genom sammasättningar av flera olika känslor. Många. Lite för många.

05 april, 2010

Påsk.


På senare år har jag insett hur mycket jag tycker om påsken. Nästan varenda vårminne jag har äger rum under påsken. När våren kommer. När man för första gången ser en helblå himmel. När man omges av färger och påskliljor (som i engelsk översättning blir mitt favoritord). När man öppnar ett fönster för att få frisk luft utan att frysa. När man kan promenera i bara en tjocktröja. När man sitter i solskenet och läser en bra bok. Förälskar sig i den. När man lyssnar på sådant här. När man går gata upp och gata ner i en vacker storstad. När man gör ingenting. Eller någonting. Vare sig vilket, värt att minnas. Och nu är mitt sista skollov slut.

02 april, 2010

Adam.


Det här är nog den finaste film jag sett på länge. Om Adam som har Aspergers, och om Beth, hon som han förälskar sig i. Man känner sådär många känslor samtidigt och vet inte om man ska gråta eller le så mycket det bara går. Och man vill inte att den ska ta slut, för att den är så fantastiskt konstig och vacker. Se den, snälla.

01 april, 2010

Kom vår, snälla kom.

1, 2

Jag skulle mest av allt önska att det vore vår. Att påsken i år blev precis som påsken förra året. Jag minns att det var tjugo grader varmt och att himlen var klarblå. Att jag satt ute på alten och fastnade i en omtalad bok och tog min första cykeltur. I år är det moln överallt på himlen. Det är inte grönt på en enda liten fläck och jag bär fortfarande min vinterkappa. Man vet att den kommer, den kommer i sinom tid. Det är bara så svårt att tänka så när man vet hur det var ett år tidigare. Och jag kommer att fortsätta önska att allt vore grönt och färglatt tills det blir det.

Och lyssna på det här. Jag tänker på förra sensommaren när jag tittade på alla Mad Men-avsnitt som hade visats, och längtar efter en ny säsong. Vad dumt att det bara kommer tretton avsnitt per säsong.