21 februari, 2010

Krönika.

Om jag fick skriva en krönika skulle jag skriva om hur man kan önskar sig något annat ibland. När man är så trött på det liv man själv lever och ser andras liv som så himla mycket finare. Som när man läser om och ser vackra bilder av en tillvaro som verkar så väldigt perfekt. Jag skulle vilja skriva om den bild man får av någon bara genom att kika litegrann, utan att se det som är mindre bra. Kanske för att man inte vill se det. Om hur den ytliga bilden blir till en helhetsbild, och det liv man själv lever så blekt i jämförelse. Just för att man själv vet så väl om alla de mindre bra delarna. De populära flickorna i parallellklassen som alltid umgås med de fina pojkarna, filmernas ständigt lyckliga slut, bloggerskorna som lever ett till synes glamoröst liv, storstaden som alltid känns så mycket bättre än den mellanstora stad man bor i eller den bästa vännens jättestora härliga släkt; en sådan som man aldrig själv haft. Till exempel. Och jag skulle skriva om hur man egentligen inte vill leva något annat liv än sitt eget, när man tänker efter.

1 kommentar:

Jenny sa...

Det värsta för mig är när alla drömmar om hur det skulle kunna vara annorlunda, om att vara någon annan är när jag glömmer att leva. När jag inte är tillräckligt uppmärksam. Vem vet, jag kanske har missat de vackraste och underbaraste människor, bara för att jag var för upptagen med att fantisera om att vara någon annan.
Lite ledsamt egentlugen.