18 januari, 2010

Öppet. Ovisst. Förändringar.

Vad gör man när man har svårt att inte tänka ett steg längre, utan att istället leva i nuet? Vad gör man när man bara måste planera saker, veta dem långt i förväg, kontrollera, tänka efter, känna vad det är man möter? Varför känns det så hemskt att inte veta, att se en helt oviss framtid? Varför har man vant sig vid att det alltid sett likadant ut, och tyckt om det? Varför lär man sig aldrig att man klarar av det som sker, och sedan lär sig med tiden? Varför är man ändå så nervös att man vill försvinna? Kommer man aldrig att vänja sig vid det? Vid det okontrollerade, vid överraskningar, den öppna framtiden och alla möjligheter som man bara ser som för många? Kan man förändras när det har gått så lång tid som det nu gjort? Är det någon idé, spelar det någon roll, är det möjligt?

Inga kommentarer: