29 januari, 2010

Tjugonio/Ett.


Skriver ner några saker i min kalender. Nästa vecka kommer dagarna fyllas av lite mer ovanliga saker. Den här dagen har desto värre inte varit så ovanlig. Den har innehållit både bra och mindre bra delar, precis så som det brukar vara. Fast jag ska vara glad, väldigt glad. Den här helgen ska jag nämligen inte ägna en tanke åt skolarbete, för första gången på en hel månad. Öppna andra typer av böcker, umgås, äta, fotografera, lyssna på detta och sova. Åh.

25 januari, 2010

En helt vanlig dag.


Lyssnar på sommarpratare i podcast-form. Tänker. Det borde vara lättare. Mindre tänkande, så att säga. Skriver på ett argumenterande tal. Dricker te. Läser om hur det är att växa upp på en plats där det inte bor särskilt många människor, där det mest spännande som kan hända är att få komma till storstaden och dricka sig berusad. Lyssnar på First Aid Kit och Hästpojken. Tänker på mainstream och jämställdhet. Funderar. Känner stress. Längtar efter en lugn period. Det borde vara lättare än såhär.

24 januari, 2010

Ännu en söndag.

Idag sitter jag återigen och gör sådant jag inte vill göra. Känner stress och omotivation. Jag vet inte om jag någonsin vant mig eller om jag kommer att göra det en vacker dag. Dessutom har jag en ambivalent känsla i magen. Jag vill att tiden ska stå stilla, samtidigt som jag vill att det ska bli vår. Jag har fått nog av det vita och vill se färger. Jag har snubblat färdigt och vill kunna gå ordentligt. Mörker, snö, kyla - er tid är över för den här gången.

21 januari, 2010

På två olika kontinenter.


Just nu sitter några av mina vänner på ett plan påväg till Indien. De kommer hem först om två veckor. Vi andra är kvar i kylan här hemma och en vardag som bara innebär stress och ångest, medan de är ute och upptäcker världen. Fast kanske ser man snart en ljuspunkt i detta annars så gråa. Snart är det ju februari.

19 januari, 2010

4000. 700. 19.

Fyra tusen ord. Mer än jag någonsin skrivit förut, i samma dokument. Det känns så otroligt mycket. Och vad består det av? Jag är inte riktigt säker. Jag tänker att det får bära eller brista, det har i alla fall varit det värsta jag gjort under mina snart tretton år i skolan. Hittils. Jag vet vad som väntar mig, men förtränger det. Det är bara dumt att tänka på det, det blir så mycket jobbigare då, det som som måste göras just nu.

Slut, finito. Snart ska jag se Snabba Cash.

18 januari, 2010

Öppet. Ovisst. Förändringar.

Vad gör man när man har svårt att inte tänka ett steg längre, utan att istället leva i nuet? Vad gör man när man bara måste planera saker, veta dem långt i förväg, kontrollera, tänka efter, känna vad det är man möter? Varför känns det så hemskt att inte veta, att se en helt oviss framtid? Varför har man vant sig vid att det alltid sett likadant ut, och tyckt om det? Varför lär man sig aldrig att man klarar av det som sker, och sedan lär sig med tiden? Varför är man ändå så nervös att man vill försvinna? Kommer man aldrig att vänja sig vid det? Vid det okontrollerade, vid överraskningar, den öppna framtiden och alla möjligheter som man bara ser som för många? Kan man förändras när det har gått så lång tid som det nu gjort? Är det någon idé, spelar det någon roll, är det möjligt?

16 januari, 2010

Olika sidor.


Jag såg en film igår. Den var precis vad jag behövde. Det verkar vara så att jag tycker om filmer som har två sidor. En vacker och en sorglig sida. Det kan möjligtvis vara så att de lockar fram fler känslor än de mer enformiga. Jag har tröttnat så himla mycket på förutsägbara, enkla berättelser som inte framkallar några känslor överhuvudtaget. Jag vill känna, jag vill att ögonen tåras, jag vill inte glömma efter en minut.

Fast att skriva långa rapporter om tragiska situationer söder om ekvatorn får mig att känna helt andra känslor än de jag vill känna. Tänk så mycket man kan ångra ett val av kurs.

15 januari, 2010

Morgondag.


En helt vanlig torsdag och januarikväll någon gång runt klockan fem. Jag läsar och tuggar Bugg. Kommer att tänka på min vän som nästan alltid har med sig några paket till skolan och doftar Het Kola då och då. Jag ser fram emot att höstterminen ska ta slut, officiellt i och med morgondagen, och ler åt mina kommande måndagar och fredagar. Jag kommer nästan att ha tre dagars helg. Längtar efter att få lämna in en färdig rapport på femton sidor och hoppas på goda omdömen. Hej, fredag.

13 januari, 2010

Hohojaja.


Jag är glad över att få pusta ut. Min oroliga mage vrider sig inte längre flera varv. Istället känns det så väldigt bra. Och på bussen hem gjorde ett gammalt par mig så glad. De höll armkrok och mannen höll kvinnans väska för att hon hade svårt att gå för fort. Det tycker jag är så fint, och det är sådant som får mig att le. Förövrigt tycker jag att det är ganska fascinerande att åka buss. Eller tåg, eller tunnelbana, eller spårvagn. Jag sitter nästan alltid och funderar över vart alla dessa människor är påväg, och vart de har varit. Fast jag vet också att jag har en tendens att tänka alldeles för mycket.

Två böcker jag fick när jag fyllde år, av mina fina vänner. Just nu läser jag den som tar upp mest plats på bilden.

11 januari, 2010

Jag ser tredubbelt.


Jag skriver på tre uppgifter samtidigt. Det är en aning förvirrande, det är jag medveten om. Hade det varit så att jag fick välja hade jag tagit dem en i taget, men det går inte. I skrivande stund känns det som om jag aldrig kommer att bli klar. Dessutom har jag ont i magen eftersom jag är lite smånervös och bara längtar efter onsdag eftermiddag. Då hoppas jag att jag kan få pusta ut, bara litegrann innan helgens pluggkavalkad.

Vill se. Måste se. Ska se.

X

08 januari, 2010

Positivt tänkande.


Jag sitter i mitt kök, omringad av böcker och papper som jag helst bara vill flytta till papperskorgen några meter bort. Jag lyssnar på Sofi Fahrmans vinterprogram varvat med min egen spellista. Dricker en kopp kärlekste. Samtidigt skriver jag om vattenproblem och översvämningar. Försöker. Eftersom det mesta som hänt under dagen varit av positiv karaktär har oron försvunnit lite längre in för tillfället. Mindre påfrestande tankar.

05 januari, 2010

Decenniets sista år började bland en massa människor på ett torg och en känlsa av obehag, som att känna sig ovälkommen eller helt bortkommen. Man brukar säga att de första minutrarna på året symboliserar hur resten av det kommer att bli, och det stämde nog in just i år. Under Januari läste jag böcker, följde handbollsmästerskap och började en ny termin. Jag fick återigen komma tillbaka till den vardag som innehöll mycket osäkerhet. Hela februari drömde jag om våren och önskade att den kunde komma lite fortare. Jag förälskade mig i Pushing Daisies och bakade chokladmuffins.

Sedan kom äntligen våren och jag läste böcker som aldrig förr. Jag föll för en bokserie som alla andra redan fallit för, men det brydde jag mig inte så mycket om. Jag hoppade studsmatta med min syster nästan varje kväll och klädde mig i de allra vårigaste klänningar jag ägde. April var som vanligt så himla fin, och avslutades i den fina huvudstaden. När vår gick emot sommar hade jag tusen miljoner saker som skulle göras och jag visste inte hur. Den bästa punkten på dagen var cykelturerna från och till skolan, med musik som än idag påminner mig om den fina våren jag hade. Då jag försvann bort till en annan värld, hängde ut ur ett fönster med utsikt över stora hagar och såg solen gå ner, såg ett lyckligt slut på en kärleshistoria lik ingen annan och fikade ute i solen så ofta jag kunde.

Jag slutade tvåan och var så väldigt glad över det. Under sommaren bodde jag en vecka i en väns sommarstuga på västkusten och hade det hur bra som helst bland klipporna, varma cykelturer, jordgubbar och långa samtalsrika nätter. Jag såg min syster spela fotboll och grillade med mina vänner. Jag närvarade på flertalet födelsedagskalas då jag omringas av så väldigt många födelsedagsbarn i juli. Sedan åkte jag några dagar till Stockholm och ville stanna kvar. Jag tittade på True Blood och lyssnade på Simon & Garfunkel nästan varje natt till tankar om ovisshet och rädslor. Nästan varje kväll satt jag ute på altanen mellan två staketstolpar och läste tills det mörknade. Jag läste femton böcker under hela sommaren. Mer än jag någonsin läst under en sommar.

Jag började trean, med blandade känslor, och fick en fulspäckade höst framför mig redan första dagen. Jag längtade efter orangefärgade träd och kalla höstdagar men kunde inte riktigt släppa sommaren, som hade varit så bra rakt igenom. Nästan hela hösten njöt jag av långa promenader och vackra bilder, men jag blev lite mindre glad av att jag inte hann med att läsa så mycket som jag ville. Jag tog tag i något som ockuperat mina tankar en lång tid, men det skulle komma att göra mig ännu mer nervös vissa dagar. Jag blev besviken på lov som inte fick vara just lov och tänkte på att året snart skulle vara över. De tankarna fick mig att gå sönder lite inombords varje gång.

Jag var glad när december kom, men som vanligt kanske lite för glad. Jag tyckte inte om att tiden gick för fort och att allt skulle vara klart just den månaden. Ändå hann jag köpa julklappar, baka pepparkakor, pynta och fylla hela bloggen med juliga bilder som vanligt. Adventshelgerna bjöd på besök hos mormor och morfar med fika och promenad i vinterlandskapet, julklappsinköp i en annan stad, bio och julmarknad. Jag fyllde år och hade kalas. Jag fick en massa fina julklappar och hade konstigt nog en riktigt bra juldag, vilket brukar vara den dag jag tycker minst om av dem alla. Men julen tog som vanligt slut lite för tidigt och det är något som alltid kommer att göra mig ledsen för det är sådan jag är. Januaridepressionen kom lite tidigare än den borde ha gjort men en resa till en stad som jag och reskamraten tycker är den allra finaste gjorde mig på bättre humör. När året kom till sitt slut stod vi på en höjd och såg på fyrkverkerier och tänkte att det nog skulle komma att bli ett bra år.

2009 var ett så himla bra år, på alla sätt och vis, och jag är ganska säker på att 2010 kommer bli bra också, i alla fall den första halvan av det. Dock har jag ingen aning om hur den andra halvan kommer att se ut, och det är det som skrämmer mig. Jag avskyr nämligen att inte veta.

39,2.


Jag är sällan sjuk. Jag får feber en gång vart tredje år. Jag blir nästan aldrig så förkyld att jag måste stanna hemma eller ligga i sängen för att orken inte existerar. De gånger som jag drabbas är antingen då jag är ledig, har sett fram emot något väldigt mycket eller reser bort. Den här gången var inget undantag. Den här gången lyckades jag pricka in alla tre alternativpå samma gång. Som om det inte vore nog.
Så, jag ligger framför en varm brasa med väldigt härlig musik, en bok, en säsong av Brothers & Sisters och hela huvudet fyllt av ångest. Det är precis lika roligt som det låter.