30 december, 2010

Den finaste boken i min bokhylla.


Dagen innan jag fyllde nitton fick jag hem den här fina boken i brevlådan. Den innehåller noveller och texter, som alla handlar om kärlek. Hopsamlade och tryckta av Anna, som kom på idén om att låta de som ville skicka in sina texter till henne så att hon kunde göra en bok av dem. Som hon sedan skulle sälja till alla som tycker om kärlek lika mycket. Det var väldigt många som ville vara med, ungefär femtio stycken, men bara lite mer än tjugo kom med. Och en av dem var jag.

28 december, 2010

Det måste hela tiden göra lite ont.


Vad jag tycker om att sitta nära. Att nästan röra vid snön. Ljuset. Solen som går ner bakom träden. Det är alltid så, vilken årstid det än är. Vitt, grönt, färger. När som helst. Ibland gör det ont att se på det vackra, när jag kommer ihåg att jag inte kommer kunna sitta där nästan varje dag, och se förändringen växa fram. Jag vet inte hur eller när jag ska bli av med den här saknaden, men jag gissar att det bara är att vänta. Och vänta.

Just nu är det kolsvart där utanför och jag läser en bok som är lättsam och trevlig. Huvudet dunkar och näsan bara rinner. Tänk, om lite mer än tre dagar är det här året över. Aldrig mer 2010. Aldrig mer året som gav magont.

27 december, 2010

Fjäderlätt och bara på ytan.


Skriver små korta texter när det blivit mörkt. Om hur tiden går fort, lite för fort. Om ett högre självförtroende och gator som etsat sig fast, blivit en del. Om att inte veta om det är bäst som det är, kanske är det bra att sakna och återkomma. Inte stanna länge. Om att tro att allt ska bli bra direkt, klara av allt på en gång. Texterna blir korta, det blir för mycket annars. För djupa tankar. Och det är inte vad jag vill att det här lovet ska innehålla. Nej, tvärtom.

23 december, 2010

En dag kvar.


Jag dricker glögg och äter julgodis. Jag lever nämligen även om det var en vecka sedan jag skrev sist. Lever med en viss betoning på det. För jag är hemma, i mitt gamla rum, och träffar människor som får mig att le. Tittar på film och lyssnar på julmusik. Allt det där traditionella och idylliska, så klart. Idag öppnade jag mina första julklappar, som till ena delen bestod av något prickigt och till andra delen en hel låda med saker från det stora landet i väst. Tack, igen.

16 december, 2010

Sexton/Tolv.

Min bästa vän är någon som jag kan berätta ganska mycket för utan att behöva tänka.
När jag borstar tänderna brukar jag lyssna på Barry White för att det blir så mycket roligare då.
När jag lagar mat blir det nästan alltid spagetti carbonara.
Jag är (lite) rädd för nästan allt.
Den värsta känslan är ensamhet.
Den bästa känslan är när det pirrar i magen.
Jag är bäst på att fundera över hur saker och ting ska bli, på att baka kakor utan att de blir torra, matte (det var jag i alla fall när jag fortfarande gick i skolan), att läsa kartor och dricka fyra koppar te på en dag utan att bli det minsta pigg. Och så är jag ganska bra på att läsa högt.
Jag är sämst på att våga säga precis vad jag tycker (jag är ganska dålig på att våga i allmänhet), att springa, att släppa något jag haft länge, naturkunskap och jättevarma sommardagar.
Jag lyssnar på julmusik just nu, och lite femtiotal därimellan. Och så sorlet från motorvägen i bakgrunden, som alltid.
Jag pratar ibland jättemycket, då känns det som att jag knappt andas emellan meningarna för att jag har så mycket att berätta. Ibland säger jag nästan ingenting.
Jag tycker om den första snön, att sitta ute en sommarkväll och läsa, killar i tjock tröja och skjorta under, citronpaj (allt med citron, egentligen), december, min gamla gata och att gå i matbutiker.
Kärlek är helt obeskrivligt underbart.
I somras var jag rädd och förvirrad.
Sist jag grät var för inte så länge sedan.
När jag vill tänka sätter jag i hörlurarna, lägger mig på golvet och tittar upp i taket.
När jag bakar blir det alltid något sött, för det är det bästa jag vet.
Just nu tänker jag på att jag ska åka hem imorgon och stanna i flera veckor.
Idag har jag gått upp jättetidigt, känt mig lite glad och ätit pyttipanna.
Ikväll ska jag packa ner allt jag ska ha med mig hem.
Imorgon kommer jag köpa julklappar och baka julgodis.
Min mobiltelefon är alltid i närheten, alltid med.
När jag vaknar på morgonen vill jag aldrig gå upp om jag definitivt måste.

11 december, 2010

Lite mittemellan, vet inte hur.


Sitter i ett bekant rum som börjar bli som hemma igen, men ändå inte. Läser diktsamlingar och tänker att det är så här det ska vara. Vackert, oförståeligt och helt obeskrivligt krångligt. Stöter på meningar som säger allt, som känns mer än andra. Det ska inte vara lätt, inte svårt, bara något. Lite som livet i allmänhet. I natt låg jag länge och funderade, så mycket att jag hade svårt att somna. Det är konstigt det där, hur mycket jag funderar utan att komma fram till något.

09 december, 2010

En tid tillbaka har jag varit tom.


Jag har tappat förmågan att skriva sedan en tid tillbaka. Tur att det är så vackert utomhus att man kan fota och uttrycka tankarna i bilder istället. Men jag vet inte om det blir bra det heller. Det jag vet är att jag imorgon ska öppna en bok jag låtit ligga oöppnad i flera veckor till förmån för några tjockare och stelare. Och det är nog ingen slump att inspirationen varit som bortflugen lika lång tid som de fina berättelserna uteblivit. Välkommen, fina helg.

08 december, 2010

Omöjligt att förutse eller veta.

Försöker få in en massa information i huvudet, utan att veta om det fastnar. Så mycket man tror att man kan och sånt man är säker på att man kan, men som sedan inte behövs. Räknar timmar och minutrar till då det är överstökat, hur det än kommer att gå. Och det är just det, jag har ingen aning om hur det kommer att gå. Man skulle kunna tro att det med mina förberedelser är omöjligt att misslyckas, men så går det inte att tänka. För då, när det är dags, finns det inga garantier. Men det är inte förvånande eller det minsta konstigt. Det är precis som livet i allmänhet.

07 december, 2010

Om en inte så lång tid.


Jag har fått åka i de vackraste vinterlandskapen, iskall kyla, klarblå himmel, solen i ögat. Samma väg åt olika håll och olika mål. Med blandade känslor fastän de i grunden är glada. För jag har så fina människor runt om mig, de allra finaste. Och december är här, min månad. Oj, vad bra den här månaden redan varit och tänk vad bra den kommer fortsätta att vara. Alldeles snart är det jullov och då ska jag åka hem på riktigt, umgås och läsa böcker som handlar om något helt annat. Hur mycket jag längtar? Ja, gissa.

02 december, 2010

Det lilla.


Jag satt ensam och väntade, väntade på att få åka tillbaka. Två månader tidigare hade det skavt i hjärtat att behöva vänta, att förlänga ett hejdå. En timme hade känts som fem, vetskapen om att man ska lämna utan att veta när, hade gjort för ont. Men så kommer det en brytpunkt, någonstans. När vardag och motsatsen byter plats, eller bara kanske blir lättare att hantera, smälter samman. Jag satt länge och tänkte att man får vara glad för det lilla. Två dagar nu, tre dagar nästa gång. Ansikten som bara finns i huvudet blir verkliga och osäkerheten får släppa. Bättre än ingen dag alls, det är väl så man får tänka.

Och nu är det december, vad kan vara bättre än det.

01 december, 2010

December, hej.


Gick upp tidigt för att se första avsnittet av årets julkalender, även om jag egentligen hade sovmorgon. För det är lite sån jag är. Eftersom solen sken så fint tyckte jag det var en strålande idé att promenera ner till affären för att handla, men också för att kylskåpet var pinsamt tomt. Och vägen dit var så fin. Tänk att decemberkänslan kom så fort. Nu ska jag läsa några sidor och titta på gamla julkalendrar medan jag sörjer att solen redan är på väg ner.

29 november, 2010

Advent.


Jag gick bland massor av människor och massor av julkänsla i helgen. Köpte marsipan och brända mandlar. Fikade och ville flytta in. De där gatorna. Jag vet inte vad de gör med mig. Innerst inne har tiden där stannat och jag vill vara en del av det. Både resan tillbaka i tiden och känslan av att allting är sig likt. Jag tittade och pekade mot fönster och sa att, där vill jag bo en dag. Kanske, kanske inte. Vem vet. Idag fryser jag om fötterna trots att elementen är fullt pådragna och fem ljus är tända. Lider av en gnutta nervositet och hoppas att den här veckan skyndar långsamt.

24 november, 2010

Besvikelse.

Den här dagen har varit lite upp och ner eftersom jag försov mig imorse. För en gångs skull skulle jag gå upp klockan sju istället för nio, och klarade inte rikitgt av det. Tydligen. Och det var ju en himla tur att den lite viktigare saken den här dagen låg på eftermiddagen och inte tvärtom. Så jag packade väskan, gick på vittäckta gångar och satte mig ner i en stor sal för att lyssna. Och bland halvintressant prat fick jag ännu en gång ta del av en massa födomsfullt och elitistiskt. Då ville jag bara resa mig upp och gå hem igen. För precis då kändes allt så fel, som om jag missuppfattat precis allt jag trott innan.

22 november, 2010

Pusselbit.

Ibland blir det så uppenbart, hur man inte passar in.
Som en pusselbit som ingen förstår sig på.
En pusselbit som inte passar in någonstans.
Bättre som ett enskilt pussel, enbitars.
Men så fungerar ju inte livet.
Livet är som ett tusenbitarspussel.
Och, ibland känns det som om bilden redan på förhand är färdiglagd.

21 november, 2010

Inte idag.

1, 2

Jag har svårt att skriva, svårt att tänka. Huvudet känns som tuggummi och allt jag kan göra är att lyssna på samma låt om och om igen. Ibland tar det stopp, ibland blir det tomt. Svårt att formulera meningar, få fram de rätta orden. Det blir bara fel, ihopsmetat och egentligen inte på riktigt. Det kanske är bäst att låta bli, bäst att fokusera på annat istället. Som att klara de kommande veckorna.

16 november, 2010

Högt och lågt.


Om man ställer sig vid mitt fönster när klockan är ungefär fyra och tittar ut lite till höger, då ser det ut lite såhär. Och det känns ganska bra, att kunna se solen gå ner i horisonten utan att behöva anstränga sig. Igår satt jag i en soffa i en lägenhet ännu högre upp och kunde se ut över nästan hela staden. Och sedan promenerade jag till bussen på okända gator och hade svårt att inte le. Som en gång för länge länge sedan i en annan stad.

11 november, 2010

Vi faller så fort vi reser oss upp.


Jag dricker glögg och lyssnar på julmusik, för första gången i år. Tittar på senaste avsnittet av Glee, som förövrigt kan vara det hittills finaste, men också på en handbollsmatch. Som påminner om hemma, om läktare och hög musik, jubel och klappande händer. Och den där känslan. Det var så väldigt längesedan sist. För en vecka sedan berättade jag om hur det kändes bra i hjärtat, men också om hur det så lätt kan förändras. Och det har det gjort, på ett ganska radikalt sätt. För det är så det går till, inuti. Närsomhelst, varsomhelst. Just nu känns det inte bra någonstans. Jag vill spola förbi de kommande veckorna och svära över att november och december alltid ska svärtas ner. Berätta för mig, snälla, varför.

10 november, 2010

Okunskap.

På tal om trötthet så är jag så himla trött på sånt här och sånt här. Det gör ont att läsa om hur vissa människor värnar om kvinnans rättigheter och ett jämställt samhälle samtidigt som de totalt kritiserar kvinnors egna val. Hur mycket dubbelmoral är inte det? Och vilka kriterier finns det för att man ska få vara feminist? Att baka, pyssla eller tycka om att göra saker i hemmet, det är tydligen ett hot mot feminismen. För någonstans klumpar man ihop de där attributen från 50-talet med idag. Och tror att det ena kommer med det andra. Klär vi oss och bakar precis som då, ja, då står vi ju också för kvinnoförtrycket. Dagens män som bär kostym och har välkammad frisyr, jobbar nio till fem likt femtiotalsmannen, blir det någon debatt om dem? Varför klumpas inte de ihop och generaliseras så som kvinnorna? Jag kan inte låta bli att provoceras av människor som menar att andras sätt att leva är ett hot mot oss alla, ett hot mot framtiden. Ofta är det egentliga hotet dessa människor.

Ja, vi kallar det koppkakor istället. Då sätter vi de förbannade muffinsbakande kvinnorna på plats. Ha ha. Ja, för det vore ju väldigt jobbigt, va. Att säga koppkakor istället för cupcakes. Cupcakes, som är det allra heligaste i den världen. Vilken ondskefull plan.
Det talar ju också om vilken okunskap som ligger bakom allt detta.

Ge mig jul, ge mig.


Snön har kommit hit och jag vill dricka glögg och lyssna på julmusik. Jag har ont i axlarna efter att ha burit på tunga väskor och har huvudvärk mest hela tiden. Just nu är jag så trött på det mesta. På fördomsfulla människor. Människor som tittar konstigt, som inte förstår. Som dumförklarar. Trött på att alltid sakna. Alltid vara ifrån, på långa avstånd. Att aldrig känna säkerhet, bara förvirring och ovisshet. Men framförallt, trött på mig.

09 november, 2010

Fyra.

Idag är en dag då jag saknar och känner mig nostalgisk (egentligen är väl varje dag en sådan dag, men extra mycket idag). Så därför fyller jag i en lista. Det man brukade göra minst en gång i veckan i den tidiga-blogg-fasen.

4 TV-program jag ser:
1. Glee
2. The Office
3. Gossip Girl
4. Grey's Anatomy

4 saker jag gjort idag:
1. Pulsat i snö.
2. Åkt buss. Jättelänge.
3. Lyssnat på en mycket fördomsfull person.
4. Druckit te.

4 saker jag längtar efter:
1. December.
2. De som åkt iväg för en lång tid och de som är kvar.
3. Att resa över atlanten.
4. Pirr i magen.

4 saker på önskelistan:
1. En årsförbrukning av böcker.
2. Stringhyllor.
3. En MacBook.
4. En riktigt fin femtiotalsklänning.

05 november, 2010

Tack och godnatt och adjö.


Jag ska somna tidigt och drömma drömmar som aldrig förr. Och innan dess ska jag läsa en bok som inte känns stel och formell, mer vacker och märklig. För nu kan jag andas ut ännu en gång. Jag tycker så mycket om att avsluta något, ha åstakommit något och slutfört det. Och nu har jag förhoppningsvis gjort det igen. Tack så väldigt mycket för det. Därför ska jag packa väskan och åka några mil söderut så fort det bara går. Imorgon, tidigt, närmare bestämt.

04 november, 2010

Restless.


Måste, måste, måste se den här filmen. Måste, måste, måste.
(Skulle kunna skriva "måste" ytterligare hundra gånger, men
det känns som om man nog förstått min poäng ändå. Hoppas jag).

03 november, 2010

Att se det fina, även i mörker.

Jag sitter i totalt mörker och dricker blåbärste. Inte en lampa är tänd, istället brinner fyra ljus. Jag bor så högt att solen som lyser upp himlen i sin tur lyser upp en liten del av mitt. Det är vackert och känns, jag vet inte. Lugnt. Igår satt jag länge och skrev om kärlek och drömde mig bort, som jag alltid gör, men upplevde något nytt. För just i denna stund mår jag bra i hjärtat, och jag måste komma ihåg den här känslan. Måste. När som helst kan allt rasa samman och mynna ut i blöta kinder. Jag vet det, för jag har levt med det så länge. Ingenting är hållbart, ingenting är självklart.

01 november, 2010

Inga tårar.


Jag vaknar upp i något tomt, lika tom inuti. Varje dag i väntan på att känna något annat, en känsla som verkar ha försvunnit utan en tanke att någonsin återkomma. Som om den också blivit tom. Ska det vara likadant härdanefter, eller kommer det en vändpunkt? Jag bara undrar, när? Jag har tappat något, lämnat kvar en stor bit på en plats jag för längesedan lämnat. Och jag tror att den biten försvunnit, förstörts, för den är omöjlig att hitta, återfå och återuppleva. Eller, har jag bara svårt att förstå, svårt att inse att det är det här som kallas livet. Ja, det är nog så. Men jag är rädd att jag aldrig kommer att förstå.

29 oktober, 2010

Från fredag till lördag.

Jag må ha huvudet fyllt till bredden av snor, men den här helgen kommer nog bli bra ändå. Den har ju egentligen redan börjat. Med att jag städat så mycket jag orkat och sedan belönat mig själv med en påse godis och fredagsmys med en fin vän. För idag fick jag nämligen veta att jag klarat min första universitetstenta. Tänk va. Det hade jag ju aldrig kunnat tro. Och imorgon får jag träffa de jag saknar allra mest, så mycket att det gör ont. Det kommer bli bäst.

En årstid i taget.


Jag vill att snön ska komma. Jag vill ha isande kyla och soliga dagar. Jag vill att det ska mörkna fort, att det ska vara mörkt när jag vaknar. Jag vill vira in mig i min filt, se julkalendrar, äta lussekatter och lyssna på stämningsfull musik. Jag vill huttra bakom en halduk och tjocka vantar. Med min röda basker för öronen. Jag vill gå i mina varma, fina kängor på stadens gator och se julskyltningen växa fram. Sitta på ett fik och dricka chailatte med en fin vän och skratta, så som vi brukade göra. Jag längtar så efter månaden som börjar på måndag. Förra året bjöd den på mycket fint och det tror jag att den gör även i år. För jag avskyr den inte som många andra gör.

28 oktober, 2010

Dunk. Dunk.


Har hela huvudet fyllt av snor som trycker på överallt. Det vägrar komma ut och jag är bara så himla trött hela tiden. Och det är inte så bra när det ska redovisas och läsas på inför ganska stora saker. Fast jag kan inte göra så mycket åt det, mer än att dricka väldigt mycket te, äta vindruvor, läsa, lyssna på gammal 90-talsmusik och sova, även om det inte gör någon skillnad. Ändå få jag fortsätta med det för så mycket mer orkar jag inte.

24 oktober, 2010

I det man har, och inte har.


En vacker film och en vacker skiva. Och därpå det jag gjort idag.
För tonårskärlek och melankoliska låttexter känns som något för en söndag. Anser jag.

Vart vi än är längtar vi alltid bort.


Det går en vecka, många fler väntar. Jag brukade tycka att veckorna gick för fort, men numera gör de sällan det. För när man väntar på något, då skyndar inte tiden på. Det känns som om en vecka borde ha varit två, fastän man egentligen inte vill att tiden ska gå. För tiden är så svår, så skrämmande. Okonrollbar och så orättvis. Som att, varför går två dagar i veckan förbi i ett sus, när de resterande fem bara kryper fram? Och ändå hinns ingenting med. Någonsin. För en vecka sedan satt jag i mitt favoritrum och tittade ut över de vackra träden, och allt jag kunde tänka på var alla veckorna tills jag skulle få göra det igen.

Idag saknar jag. Dig. Dig. Dig.

22 oktober, 2010

Hej då. Vi ses inte imorgon.


Jag vinkade hej då till en vän, såg bussen försvinna iväg. Gick bland välbekanta husfasader och tänkte tillbaka på ett annat liv. Ögonfransarna täckta av avlagrat salt och rödmosiga kinder, med tårkanaler bortom kontroll. Sex månader tidigare, på samma plats, vinkade jag hej då till samma vän och såg bussen åka åt samma håll. Fast det fanns ingen symbolik i det då. Bussen försvann, men kom alltid tillbaka. Ett hej då varade aldrig mer än en dag. Vi visste alltid vart vi skulle gå. Jag trodde jag var en av dom som ville bort därifrån, jag trodde jag var trött på det vanliga, det invanda. Mönstren. Jag trodde inte att jag skulle ha så fel.

21 oktober, 2010

Vita hustak och isande kyla.


Jag får höra att det snöar där hemma, där jag brukade bo. Gräsmattorna och träden är vita, det är storm och det är kallt. När jag promenerade hem efter ännu en dag, alldeles nyss, fick jag kisa för att solen var så stark. Jag behövde inte använda de vantar jag för säkerhets skull packat ner i väskan och vinterjackan var bara lite lite för varm. Sådana kontraster, mellan några få mil. Men jag vet vilken plats jag hade föredragit. Jag har ju redan känt av hösten, redan upplevt den. Om jag hade haft ett val hade jag varit bland det vita, bland kylan och stormen. För det är vad jag längtar efter som mest.
Dricker lite te och lyssnar på det här medan jag väntar.

19 oktober, 2010

Kängor.


I söndags kom jag tillbaka efter att ha varit hemma i ganska många dagar. Dagar som jag verkligen behövde, för jag hade inte klarat det här annars. Jag fick uppleva några av höstens sista dagar i den bästa staden och med de bästa människorna, och fikade så mycket att jag skulle behövt springa hela vägen tillbaka hit. Och så köpte jag kängorna som jag väntat på i flera år. De är så fina, så sköna, så fantastiska. Så nu kanske inte resten av hösten och vintern kommer att kännas så tung som jag anat. Kanske.

12 oktober, 2010

Svårt att andas.


Jag kanske skulle ha fått fram något typ av leende när jag promenerade i solen idag. För att det var så kallt att jag fått ta fram min vinterjacka. För att det kändes så skönt att känna solen utan att svettas ihjäl. För att löven knastrar under fötterna när man går. För att det hade varit en ganska bra dag till skillnad från alla andra dagar här. Kanske log en del av mig. Kanske fanns det en liten del i mig som kände positivitet. Men positiviteten i mig är recessiv. Den viker ner sig, glöms bort, drunknar. Och ibland kan det finnas så mycket mindre positivt som dominerar. Som nu.

05 oktober, 2010

Hej, jag tycker om dig.


Tänder ljus, som jag alltid gör. Dricker te, som smakar som te ska göra. Fortsätter att stryka under meningar som verkar relevanta, precis som jag gjort i några dagar. Tittar på en tv-serie, som jag sett så många gånger förut. Fastän ingenting egentligen är som det brukar vara, är det precis som vanligt. Hur det känns att få samma känsla som för ett år sedan, om bara för en timme, går inte att beskriva. Det förflutna kommer på besök, hälsar glatt, slår sig ner och stannar en stund. En gång i veckan, kanske två, men det är allt som behövs. Bättre än ingenting.

04 oktober, 2010

Ännu smärtar såret.

Det går inte att hela tiden vara rädd. Att inte våga för att det kanske inte kommer gå. Att inte hoppas för att det kan leda till besvikelse. Att inte berätta något för att man inte vet reaktionerna. Att inte komma hem för att det gör för ont att lämna. Att inte falla tillbaka i det gamla en liten stund för att man inte kommer kunna stanna där. Att inte älska nuet för att det snart blir till minnen. Att inte känna för mycket för att det lätt kan bli ännu mer. Ännu värre. Ännu djupare. Att inte. Bara för att. Som att hitta på ursäker och aldrig leva. Som att inte le för att det finns smärta. Som att inte uppleva, bara sakna.

30 september, 2010

Gult.


Det har varit svårt att sova, i magen har det funnits en klump, i hjärtat likaså. Trötta ögon och långa dagar. Tankar om hur det kanske kommer att bli, vad som kommer att ske och vad som en gång varit det enda. Min kropp skulle egentligen inte ha klarat den här veckan, men det gjorde den. Så, när jag handlade förut köpte jag en bukett höstfärgade rosor att ha vid min säng, så att jag kan känna lite glädje över att vakna igen. Jag kan nog behöva det.

27 september, 2010

Hugg, hugg.

1, 2

Idag sken solen, himlen var ljusblå, kylan fanns i luften och till och med här har löven börjat bli röda. Det är precis som jag vill att det ska vara, jag har väntat på det här så länge. Men det spelar inte längre någon roll, jag orkar inte, jag klarar det inte. Det gör för ont, överallt, hela tiden. Jag vill åka tillbaka.

23 september, 2010

Får jag hoppa över orden?

För att jag tycker om att göra spellistor. Fastän ingen kanske lyssnar. Så har det här har varit min melodi den senaste tiden. Fina fina låtar. De ska vara med mig när de få löven här uppe gulnar och barren från alla tallar blir bruna och trillar av. När jag åker buss mellan två platser och läser låneböcker. Så, här.

21 september, 2010

Jag bär en hel värld inom mig.

Tomas Andersson Wij, Anna Ternheim, Regina Spektor, Bon Iver. Den gamla vägen från bussen och hem, parhusen i olika färger, buskagen, stenmuren, de höga gulröda träden. Barnen på våg hem från skolan. Kylan i luften, regnet eller den blå himlen. Räknar stegen mellan lycktstolparna, svänger in på gatan, ännu en uppförsbacke. Promenaden likadan varje gång, när löven hörs under gympaskorna, mörkret kommer, gatulycktornas sken. Idol. Fika på gamla fina P, genom kyrkparken, till biografen. Tända ljus i ett mycket mindre rum, för litet men precis perfekt. En hög med böcker, en sats chokladmuffinssmet. Gamla klassrum, att inte komma hem förrän det blivit mörkt igen, välkända ansikten, skratt i en korridor. Att höra hemma.

Det är höst för mig. Inte något annat, oavsett hur det ser ut i egentligen.

20 september, 2010

Förkärlek.

Print av Sandra Juto. Tycker så mycket om precis allt hon gör.

När jag var hemma i helgen tog jag en liten tur i biblioteket. Jag är redan trött på kurslitteratur och tunga oförståeliga böcker, så jag lånade med mig tre helt andra böcker. Två svenska, en engelsk. De två svenska har jag redan läst ut och de var helt magiska, speciellt Svårläst. Den handlar om att vara rädd för att leva i mönster och förutbestämda normer fast det egentligen är precis vad man vill. Den är skriven lite som poesi och man förstår inte riktigt allt, men det är det som är tjusningen. Känslor är inte allitd lätta att förstå sig på. Härnäst ska jag börja läsa A spot of bother för jag tyckte så mycket om hans förra bok.

19 september, 2010

S.

Det har varit två långa dagar, och jag var nog dum som trodde att det skulle gå smärtfritt. Man tror att man ska klara något som man sedan inte klarar, tror att man inte kan det man så väl skulle kunna klara. Jag borde ha förstått att det skulle kännas, jag borde alltid förstå att det kommer att kännas. Jag vet så väl, men glömmer bort. Det nya blir det vanliga, det gamla det främmande. Två olika liv, nära men ändå med en så markant skiljelinje. Så märkliga känslor som dyker upp. Hur ska det gå, hur ska det gå.

13 september, 2010

Ljus.


Jag sitter ensam och läser Ann Heberlein, som skriver alldeles strålande, fast jag vet att jag borde läsa något annat. Jag har tänt levande ljus, vattnat mina nya blommor, tvättat. Och försökt sova bort min huvudvärk, utan att lyckas. Det här börjar bli min värld nu, och det gör inte så mycket. Jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på augusti, men ler lite när jag tänker framåt. Bara inte för långt, för det har jag aldrig varit bra på. I helgen hade jag mina två finaste personer på besök och på fredag åker jag hem. Hem till mitt riktiga hem.

09 september, 2010

September.


Är sjuk och har ägnat hela dagen åt att lyssna på Hurts.
Får fina mejl från någon långt borta.
Längtar efter att få sitta på en buss som tar mig femton mil sydost.
Har flera hundra sidor att läsa, men dricker hellre te.
Läser vad jag gjorde idag, förra året, och det känns som om jag skrev det igår.

07 september, 2010

Men, åh.


Jag blir så inspirerad att det inte är sant. Frågar mig själv nästan varje dag varför jag inte bor i Köpenhamn. Får dock aldrig ett vettigt svar tillbaka.

05 september, 2010

Fem/Nio.

Jag har haft en väldigt fin helg med en väldigt fin vän. Nästan den bästa helgen på många veckor. Nu är den slut, och jag är lite ledsen över det, men tiderna blir nog bättre. Snart. Tills dess sitter jag ensam i mitt nya hem, på mitt nya golv och går nya promenadstråk som redan blivit uttjatade. Jag saknar, så himla mycket. Det gamla, det jag inte längre har. Ni, som bor så långt borta.

03 september, 2010

Svårt att vara två.


Fyra fötter, visst hade det varit fint. Men två fötter är det enda som går att få, och tur är kanske det. När livet är för svårt för att leva är det kanske bäst att göra det själv. Det är nog egentligen inte så konstigt, för här är jag, jag är jag. Inte som någon annan. Jag med mycket vilja men lite mod. Jag som skriver istället för att prata. Jag med tankegångar som aldrig når sin ände. Åh, kära tankar, om ska vi leva tillsammans för all framtid, då finns det inte plats för två fötter till.

27 augusti, 2010

Jag vet inte.

Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag skulle kunna skrika ut samma tre ord flera tusen gånger, och det är precis vad jag gör. Bara inte högt, så att alla kan höra. Kanske borde jag det, kanske ska jag springa ut på min gamla kära gata och skrika så mycket jag kan. Eller räcker det med att jag stänger in mig i ett rum och skriker utan att någon alls kan höra? Men jag gör inte det. Jag låter mina tankar göra allt arbete. De har börjat att leva sitt eget liv, ett liv jag inte vill att de ska leva. Jag har aldrig velat det här, aldrig bett om det. Så jag undrar, varför? Kanske får jag samma svar, de tre orden, tillbaka.

26 augusti, 2010

Kjell.


Den här boken borde alla som någon gång tillhört en mellanstadieklass läsa.