08 november, 2009

Tick Tack.

1, 2, 3

Jag verkar så olik alla andra. Jag undrar varför ibland. Jag längtar inte långa vägar framåt. Jag ser inte fram emot dagar som är slutpunkten för en stor del i livet, därför att jag har svårt att se det som en ny början. Jag tittar i almanackan och blir rädd. Jag tycker att tiden går alldeles för fort och glömmer allt det jag faktiskt gjort. Jag ville att det skulle förbli höst, bara ett litet tag till. Även om den tid som väntar är den jag tycker allra mest om har jag svårt att glädjas. Jag är rädd för att den helt plötsligt ska vara något i det förflutna. När den är över vet jag inte vad jag ska tänka på längre för att inte vara rädd. Men saningen är den att jag är rädd hela tiden.

Inga kommentarer: