26 november, 2009

48.

Långa dagar. Minuter som känns som timmar. Funderingar över vad som tjänar någonting till. Stöter på nya problem hela tiden, nya uppgifter, men finner inte någon som helst entusiasm. Väntar istället på den dag då det äntligen ska vara över, klart. Fast det får bara tiden att gå fortare, snabbspolas och försvinna i en blinkning. Försöker njuta, men det är svårt.

Om ett halvt dygn ungefär ska jag få känna lite jul. Det är i alla fall vad jag hoppas på, för jag behöver något sådant.. Sång och adventsfirande i kyrkan, sedan ska jag hänga upp en röd julstjärna i mitt fönster. Som jag har väntat.

25 november, 2009

Annorlunda.

via sabino

Jag trodde en gång att vissa saker skulle förändras med tiden. Jag trodde att det skulle ske bara sådär utan mycket vidare tanke. Jag trodde att det hade något med livet att göra, något som skulle försvinna i en slags utveckling. Kan det vara så att denna utveckling aldrig ägt rum, fastän jag alltid trott det? Jag fortsätter att tro att att det är något tiden får utvisa. Jag har det i mina tankar när jag ser framåt. Ändå får jag en känsla av att ingenting kommer vara annorlunda om några år. Jag kommer att fortsätta tro på en förändring, fastän den aldrig inträffar, och stanna kvar på samma plats. Ha kvar en liten gnista av hopp som aldrig försvinner, men heller aldrig blir till något mer.

20 november, 2009

Dunk. Dunk. Dunk.

Tänk ett skärp runt huvudet, precis i höjd med tinningarna. Tänk att någon spänner det hårdare och hårdare. Hårdare än vad det finns hål att spänna fast det med. Tänk att någon hela tiden försöker spänna det ännu hårdare, verkligen försöker. Hur känns det, måtro?
Jag vet. Jag har haft det där skärpet runt mitt huvud hela veckan.
Därav, inte så mycket skrivet av mig.

15 november, 2009

En annan plats.


En känsla av att jag är på fel plats smyger sig på allt mer. Jag hör inte hemma just precis här. I denna stad, bland dess människor och alla förväntningar. Jag har nog stannat lite för länge för att kunna bli någonting speciellt. Så länge att det kanske redan är försent att förändras. Det känns som om jag behöver något större, något att kunna få vara fri i. Jag vill till en plats där allting inte är så enformigt och fantasilöst. Någonstans där jag tillåter mig själv att få vara jag. Här blir jag ständigt påmind om att jag inte passar in.

Inte.

Det man borde göra kanske inte alltid är det man vill göra. Magen kanske inte hoppar till varje gång tankarna förs in på dessa saker. Kanske medför de mer ångest än fina stunder. Man frågar sig om det verkligen är värt det bara för att det är något man borde vara med om. Och vad händer efteråt, om eller om inte? Kanske är man inte menad för sådant som man borde göra? Kanske vill man andra saker som ingen annan verkar vilja? Men det är ingen som förstår. Det spelar ingen roll. Det är en parantes. Man förblir den personen som vill något annat. Den som inte är lik de andra, och försvinner bort. Man är den som ingen kommer ihåg.

08 november, 2009

Tick Tack.

1, 2, 3

Jag verkar så olik alla andra. Jag undrar varför ibland. Jag längtar inte långa vägar framåt. Jag ser inte fram emot dagar som är slutpunkten för en stor del i livet, därför att jag har svårt att se det som en ny början. Jag tittar i almanackan och blir rädd. Jag tycker att tiden går alldeles för fort och glömmer allt det jag faktiskt gjort. Jag ville att det skulle förbli höst, bara ett litet tag till. Även om den tid som väntar är den jag tycker allra mest om har jag svårt att glädjas. Jag är rädd för att den helt plötsligt ska vara något i det förflutna. När den är över vet jag inte vad jag ska tänka på längre för att inte vara rädd. Men saningen är den att jag är rädd hela tiden.

04 november, 2009

4:e November.


Det har gått nästan två veckor. Jag har inte skrivit något, och det beror på så många olika saker. Hemskt mycket att tänka på, bortflugen motivation, ett lov som inte blev ett lov. Så mycket tråkigt att skriva i en blogg jag tycker om. Och tråkig vill jag inte att den ska vara. Kanske är detta något slags hej igen, eller kanske inte. Det får framtiden utvisa. Fast blir framtiden det minsta lik det som varit är jag rädd att det kommer dröja ett tag till.

Den första snön detta året lade sig på marken denna kväll. Just nu ser det ut som om någon strött pärlsocker över gräs och stenar. Det ger en fin stämning och jag har tänt ljus för att förstärka det hela.