23 augusti, 2008

Jag lever. Tveksamt, men Ja.

Jag ber om förlåtelse. Jag hoppas att allting blir bättre, verkligen allting. Just nu är jag fast i någon slags uppförsbacke som aldrig tar slut. Ibland vill jag bara försvinna men ibland känner jag höstkänslorna och alltihop känns fint. Ibland vill jag att tiden ska stå stilla och ibland vill jag att den ska susa förbi. Och det kommer nog vara såhär en tid framöver. Tills det att jag kommit in i allt, igen. Kanske hjälper det att blogga, kanske inte. Så. Tänk på det, de tider då det är lite tyst häromkring.

1 kommentar:

Sofia sa...

Hoppas du har en härlig lördag :)