25 augusti, 2008

Hösten gör alla deprimerade, men inte mig.



Bland alla bekymmer finns vackra stunder. Då glömmer man så lätt allt annat för ett ögonblick. Imorse skymtade jag frosten i gräset och solen lyste starkt emot mig. Och det börjar bli kallt. Jag tycker om det. Men det håller jag för mig själv, utan att säga det för högt. Jag berättade nämligen tidigare idag för mina vänner hur mycket jag längtade efter hösten, och det enda jag fick tillsvar var underliga blickar. 

2 kommentarer:

Klara sa...

haha erika. älska sommaren;)

cornelia sa...

åh jag håller med, jag vill ha höst