%

Jag har inte haft en helt hundra procentigt bra dag. Jag fortsätter att halka omkring på alla glashala gator, men kan inte undvika det oundvikbara. Graciösa fall, kanske, men de är fortfarande lika förundmjukande och de gör lika ont. Fast viss uppskattning fick jag när jag bjöd mina projektvänner på fika, medan vi skrev ut ett halvt träd och letade ljudinspelning, och det var fint. Jag ska nog bädda ner min onda arm och värma mitt frusna jag med en kopp te, för att undersöka om dagen kan nå en mer hundraprocentig klass.

Det här är för övrigt helt fantastiskt. X.

Fyra/Två.

lelove

Blekhet och en arm som knappt går att använda. Det är då kontigt vad snön ska ställa till med. Huvudvärk och beklaganden. Mintchoklad. Sätter ord på tankar. Kärlekens Historia. Lite av det här. Tillåtelse att få sova ut, en helt vanlig torsdag. Frustration och ja, allt det där. Saker och ting är som de brukar vara. Inget mer, inget mindre. Jag tänkte baka hallonmuffins. Om min arm tillåter.

Dagdrömmar.

annainghardt, johannawallin

Mellan lektionerna sitter vi och dagdrömmer om att åka till ett varmt land och slippa snöstormar, snöbarriärer och kyla. Det har troligtvis att göra med att våra vänner varit i ett land lite närmare ekvatorn i snart två veckors tid. Det brukar kallas avundsjuka. Om några dagar kommer de dock hem, och nog känner man sig lite skadeglad. Fast de är säkerligen inte lika bleka som de var när de åkte, vilket kommer vara ännu en sak att känna avund över. Nåväl. Vi får fortsätta drömma om vår och sommar. Nu är det ju i alla fall februari.

Tjugonio/Ett.

Skriver ner några saker i min kalender. Nästa vecka kommer dagarna fyllas av lite mer ovanliga saker. Den här dagen har desto värre inte varit så ovanlig. Den har innehållit både bra och mindre bra delar, precis så som det brukar vara. Fast jag ska vara glad, väldigt glad. Den här helgen ska jag nämligen inte ägna en tanke åt skolarbete, för första gången på en hel månad. Öppna andra typer av böcker, umgås, äta, fotografera, lyssna på detta och sova. Åh.

En helt vanlig dag.

Lyssnar på sommarpratare i podcast-form. Tänker. Det borde vara lättare. Mindre tänkande, så att säga. Skriver på ett argumenterande tal. Dricker te. Läser om hur det är att växa upp på en plats där det inte bor särskilt många människor, där det mest spännande som kan hända är att få komma till storstaden och dricka sig berusad. Lyssnar på First Aid Kit och Hästpojken. Tänker på mainstream och jämställdhet. Funderar. Känner stress. Längtar efter en lugn period. Det borde vara lättare än såhär.

Ännu en söndag.

Idag sitter jag återigen och gör sådant jag inte vill göra. Känner stress och omotivation. Jag vet inte om jag någonsin vant mig eller om jag kommer att göra det en vacker dag. Dessutom har jag en ambivalent känsla i magen. Jag vill att tiden ska stå stilla, samtidigt som jag vill att det ska bli vår. Jag har fått nog av det vita och vill se färger. Jag har snubblat färdigt och vill kunna gå ordentligt. Mörker, snö, kyla - er tid är över för den här gången.

februari kom, mars kom

På två olika kontinenter.

Just nu sitter några av mina vänner på ett plan påväg till Indien. De kommer hem först om två veckor. Vi andra är kvar i kylan här hemma och en vardag som bara innebär stress och ångest, medan de är ute och upptäcker världen. Fast kanske ser man snart en ljuspunkt i detta annars så gråa. Snart är det ju februari.

4000. 700. 19.

Fyra tusen ord. Mer än jag någonsin skrivit förut, i samma dokument. Det känns så otroligt mycket. Och vad består det av? Jag är inte riktigt säker. Jag tänker att det får bära eller brista, det har i alla fall varit det värsta jag gjort under mina snart tretton år i skolan. Hittils. Jag vet vad som väntar mig, men förtränger det. Det är bara dumt att tänka på det, det blir så mycket jobbigare då, det som som måste göras just nu.

Slut, finito. Snart ska jag se Snabba Cash.

Öppet. Ovisst. Förändringar.

Vad gör man när man har svårt att inte tänka ett steg längre, utan att istället leva i nuet? Vad gör man när man bara måste planera saker, veta dem långt i förväg, kontrollera, tänka efter, känna vad det är man möter? Varför känns det så hemskt att inte veta, att se en helt oviss framtid? Varför har man vant sig vid att det alltid sett likadant ut, och tyckt om det? Varför lär man sig aldrig att man klarar av det som sker, och sedan lär sig med tiden? Varför är man ändå så nervös att man vill försvinna? Kommer man aldrig att vänja sig vid det? Vid det okontrollerade, vid överraskningar, den öppna framtiden och alla möjligheter som man bara ser som för många? Kan man förändras när det har gått så lång tid som det nu gjort? Är det någon idé, spelar det någon roll, är det möjligt?

Olika sidor.

lelove

Jag såg en film igår. Den var precis vad jag behövde. Det verkar vara så att jag tycker om filmer som har två sidor. En vacker och en sorglig sida. Det kan möjligtvis vara så att de lockar fram fler känslor än de mer enformiga. Jag har tröttnat så himla mycket på förutsägbara, enkla berättelser som inte framkallar några känslor överhuvudtaget. Jag vill känna, jag vill att ögonen tåras, jag vill inte glömma efter en minut.

Fast att skriva långa rapporter om tragiska situationer söder om ekvatorn får mig att känna helt andra känslor än de jag vill känna. Tänk så mycket man kan ångra ett val av kurs.

Morgondag.

En helt vanlig torsdag och januarikväll någon gång runt klockan fem. Jag läsar och tuggar Bugg. Kommer att tänka på min vän som nästan alltid har med sig några paket till skolan och doftar Het Kola då och då. Jag ser fram emot att höstterminen ska ta slut, officiellt i och med morgondagen, och ler åt mina kommande måndagar och fredagar. Jag kommer nästan att ha tre dagars helg. Längtar efter att få lämna in en färdig rapport på femton sidor och hoppas på goda omdömen. Hej, fredag.

Hohojaja.

Jag är glad över att få pusta ut. Min oroliga mage vrider sig inte längre flera varv. Istället känns det så väldigt bra. Och på bussen hem gjorde ett gammalt par mig så glad. De höll armkrok och mannen höll kvinnans väska för att hon hade svårt att gå för fort. Det tycker jag är så fint, och det är sådant som får mig att le. Förövrigt tycker jag att det är ganska fascinerande att åka buss. Eller tåg, eller tunnelbana, eller spårvagn. Jag sitter nästan alltid och funderar över vart alla dessa människor är påväg, och vart de har varit. Fast jag vet också att jag har en tendens att tänka alldeles för mycket.

Två böcker jag fick när jag fyllde år, av mina fina vänner. Just nu läser jag den som tar upp mest plats på bilden.

Jag ser tredubbelt.

alltherage

Jag skriver på tre uppgifter samtidigt. Det är en aning förvirrande, det är jag medveten om. Hade det varit så att jag fick välja hade jag tagit dem en i taget, men det går inte. I skrivande stund känns det som om jag aldrig kommer att bli klar. Dessutom har jag ont i magen eftersom jag är lite smånervös och bara längtar efter onsdag eftermiddag. Då hoppas jag att jag kan få pusta ut, bara litegrann innan helgens pluggkavalkad.

Vill se. Måste se. Ska se.

X

Positivt tänkande.

seashanties

Jag sitter i mitt kök, omringad av böcker och papper som jag helst bara vill flytta till papperskorgen några meter bort. Jag lyssnar på Sofi Fahrmans vinterprogram varvat med min egen spellista. Dricker en kopp kärlekste. Samtidigt skriver jag om vattenproblem och översvämningar. Försöker. Eftersom det mesta som hänt under dagen varit av positiv karaktär har oron försvunnit lite längre in för tillfället. Mindre påfrestande tankar.

Decenniets sista år började bland en massa människor på ett torg och en känlsa av obehag, som att känna sig ovälkommen eller helt bortkommen. Man brukar säga att de första minutrarna på året symboliserar hur resten av det kommer att bli, och det stämde nog in just i år. Under Januari läste jag böcker, följde handbollsmästerskap och började en ny termin. Jag fick återigen komma tillbaka till den vardag som innehöll mycket osäkerhet. Hela februari drömde jag om våren och önskade att den kunde komma lite fortare. Jag förälskade mig i Pushing Daisies och bakade chokladmuffins.

Sedan kom äntligen våren och jag läste böcker som aldrig förr. Jag föll för en bokserie som alla andra redan fallit för, men det brydde jag mig inte så mycket om. Jag hoppade studsmatta med min syster nästan varje kväll och klädde mig i de allra vårigaste klänningar jag ägde. April var som vanligt så himla fin, och avslutades i den fina huvudstaden. När vår gick emot sommar hade jag tusen miljoner saker som skulle göras och jag visste inte hur. Den bästa punkten på dagen var cykelturerna från och till skolan, med musik som än idag påminner mig om den fina våren jag hade. Då jag försvann bort till en annan värld, hängde ut ur ett fönster med utsikt över stora hagar och såg solen gå ner, såg ett lyckligt slut på en kärleshistoria lik ingen annan och fikade ute i solen så ofta jag kunde.

Jag slutade tvåan och var så väldigt glad över det. Under sommaren bodde jag en vecka i en väns sommarstuga på västkusten och hade det hur bra som helst bland klipporna, varma cykelturer, jordgubbar och långa samtalsrika nätter. Jag såg min syster spela fotboll och grillade med mina vänner. Jag närvarade på flertalet födelsedagskalas då jag omringas av så väldigt många födelsedagsbarn i juli. Sedan åkte jag några dagar till Stockholm och ville stanna kvar. Jag tittade på True Blood och lyssnade på Simon & Garfunkel nästan varje natt till tankar om ovisshet och rädslor. Nästan varje kväll satt jag ute på altanen mellan två staketstolpar och läste tills det mörknade. Jag läste femton böcker under hela sommaren. Mer än jag någonsin läst under en sommar.

Jag började trean, med blandade känslor, och fick en fulspäckade höst framför mig redan första dagen. Jag längtade efter orangefärgade träd och kalla höstdagar men kunde inte riktigt släppa sommaren, som hade varit så bra rakt igenom. Nästan hela hösten njöt jag av långa promenader och vackra bilder, men jag blev lite mindre glad av att jag inte hann med att läsa så mycket som jag ville. Jag tog tag i något som ockuperat mina tankar en lång tid, men det skulle komma att göra mig ännu mer nervös vissa dagar. Jag blev besviken på lov som inte fick vara just lov och tänkte på att året snart skulle vara över. De tankarna fick mig att gå sönder lite inombords varje gång.

Jag var glad när december kom, men som vanligt kanske lite för glad. Jag tyckte inte om att tiden gick för fort och att allt skulle vara klart just den månaden. Ändå hann jag köpa julklappar, baka pepparkakor, pynta och fylla hela bloggen med juliga bilder som vanligt. Adventshelgerna bjöd på besök hos mormor och morfar med fika och promenad i vinterlandskapet, julklappsinköp i en annan stad, bio och julmarknad. Jag fyllde år och hade kalas. Jag fick en massa fina julklappar och hade konstigt nog en riktigt bra juldag, vilket brukar vara den dag jag tycker minst om av dem alla. Men julen tog som vanligt slut lite för tidigt och det är något som alltid kommer att göra mig ledsen för det är sådan jag är. Januaridepressionen kom lite tidigare än den borde ha gjort men en resa till en stad som jag och reskamraten tycker är den allra finaste gjorde mig på bättre humör. När året kom till sitt slut stod vi på en höjd och såg på fyrkverkerier och tänkte att det nog skulle komma att bli ett bra år.

2009 var ett så himla bra år, på alla sätt och vis, och jag är ganska säker på att 2010 kommer bli bra också, i alla fall den första halvan av det. Dock har jag ingen aning om hur den andra halvan kommer att se ut, och det är det som skrämmer mig. Jag avskyr nämligen att inte veta.

39,2.

Jag är sällan sjuk. Jag får feber en gång vart tredje år. Jag blir nästan aldrig så förkyld att jag måste stanna hemma eller ligga i sängen för att orken inte existerar. De gånger som jag drabbas är antingen då jag är ledig, har sett fram emot något väldigt mycket eller reser bort. Den här gången var inget undantag. Den här gången lyckades jag pricka in alla tre alternativpå samma gång. Som om det inte vore nog.

Så, jag ligger framför en varm brasa med väldigt härlig musik, en bok, en säsong av Brothers & Sisters och hela huvudet fyllt av ångest. Det är precis lika roligt som det låter.

Hejdå, gråa stad. Hej, Stockholm.

För en vecka sedan var det vitt överallt. Det var otroligt kallt, men hur vackert som helst. Numera ser det inte alls likadant ut. Mycket av snön har töat bort. Fast fint har det ändå varit idag, solen kom fram för första gången på en vecka och det gjorde mig på bra humör. Januaridepressionen har desvärre kommit lite tidigare i år. De senaste dagarna har mestadels innehållit en tv-serie i en box, lussebullar och några sorgsna noveller.

Imorgon lämnar jag den här staden och tar tåget till den mycket trevligare huvudstaden, i fem dagar. Det är så välbehövligt, och det kommer bli helt fantastiskt.

Chloé.

Jag fick många fina julklappar i år. Böcker, kakfat, pengar, te, nödvändigheter och sådant som gör att mina besök på biografen blir lite mindre krävande för plånboken. Jag fick också en något som jag velat ha mycket länge. En parfym från Chloé. Både fin och gott doftande.

En bok. Tusen känslor.

Jag vaknade idag och läste ut en bok som jag har läst i över en månad. Känslorna blir så mycket mer annorlunda när berättelsen varit en del av livet så länge, än om den hade tagit en dag att läsa. Tiden som boken funnits nära känns som en hel epok, en lång tid som aldrig tagit slut, och kanske har all denna tid gjort berättelsen mer verklighetstrogen. De allra sista sidorna var också de allra bästa, fulla av känslor som fick det att pirra i magen, och när den sista sidan tog slut fick jag en känlsa av tomhet. Det tog flera minuter innan jag lade ifrån mig boken, men jag har nog inte gjort det helt och hållet ännu. Känslomässigt. Och det är anledningen till varför jag älskar böcker så väldigt mycket.

Tjugofyra.

Nu är dagen vi alla väntat på här. Den bästa dagen på hela året, som en vän sa till mig häromdagen. Nog håller jag med om det. Dessutom är det snö ute, precis så som det ska vara.

God Jul.

Dan före Dan.

Dagen före dopparedagen började med ett besök av en god vän. Den fortsatte med julklappsinslagning varvat med julfilm, julmusik och apelsiner med nejlikor. Och om några timmar är det julafton, i år igen. Jag hoppas den går lite extra långsamt just i år. Annars brukar den gå så väldigt fort. Den här kvällen ägnas dock åt något så traditionsenligt som bingo.

Arton.

Det var andra gången som jag gick i skolan på min födelsedag. Jag tyckte inte om det till en början, men det var inte så farligt. Jag tror dock aldrig att jag fått så många gratualtioner förut, som jag fick idag. Det kändes väldigt fint och jag tackar och bockar för dem alla. Jag kommer heller inte ihåg när det senast var snö på min födelsedag. Eller ens kallt för den delen. Mycket är annorlunda, men marsipantårtan stod där den alltid brukar stå den tjugoandra.

Vinterlandskap och makroner som jag gjorde i helgen fotograferade med min nya fina systemkamera.

Alldeles strax.

Om någon timme blir jag arton. Bara tanken av det ger mig en underlig känsla som är svår att sätta ord på. Det ska bli spännande att vakna upp om några timmar, men också lite skrämmande. Kan det verkligen kännas så annorlunda från en dag till en annan. Under kvällen har jag på sätt och vis förberett mig genom att lyssna på något som ger mig den rätta känslan, den man nog ska ha när man är sjutton, nästan precis arton. Tror jag.

i väntan på vuxenlivet

Sju veckor.

Det slutar aldrig att snöa. I väntan på bussen hem huttrade jag som aldrig någonsin förr. För några minuter trodde jag att jag befann mig mycket längre norrut i landet. Jag frös så mycket att jag hade svårt att andas och fick ont i kroppen. Det låter inte alls speciellt roligt, inte alls. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om det, märkligt nog. Jag är ett vinterbarn, det är nog bara så.

Och min kära dator är tillbaka igen. Efter endast sju veckors frånvaro.

Pepparkakor.

När jag gick hemifrån var det mörkt. När jag promenerade hem var det mörkt. I åtta timmar satt jag framför en dator och skrev, skrev, skrev. Efteråt körde jag bil i snöstorm, vilket inte gjorde mig så mycket lugnare. Fast huvudsaken är ändå att det faktiskt snöar. Det lägger sig och ligger kvar på marken. Det till och med låter när man går. Och i helgen bakade jag pepparkakor, från början. Det blev goda, faktiskt.

Om en vecka blir jag vuxen. I teorin i alla fall. Åldersmässigt. Så idag har jag funderat på vad jag ska göra den sista veckan som sjutton år och ännu bara ett barn. Hm.

Sova. Vakna. Skola. Äta. Sova.

När jag kom hem idag möttes jag av saffransdoft precis innanför ytterdörren. Nybakta lussekatter, en pepparkaka och lite julmust fick bli adventsfikat som jag inte åt igår. Då var jag nämligen på bio och såg en väldigt spännande film, Luftslottet som sprängdes. Och i lördags åkte jag och två vänner till en lite större stad för att leta efter julklappar. Jag kom hem med fyra stycken. I mitt fönster hänger föresten numera en röd julstjärna som gör att hela mitt rum lyser rött. Det blir väldigt mycket rött men oj vilka julkänslor jag får.

Snart hoppas jag att jag får tillbaka min dator som jag varit utan i en och en halv månad (därav sporadiska inlägg). Jag saknar den verkligen och just nu har jag så mycket at göra och den skulle verkligen vara bra att ha. Förövrigt är jag lite osäker på om jag kommer att överleva fram till jul. Min stressometer har nått max sedan långt tillbaka.

Tillsammans är man mindre ensam.

När jag läser en bok vill jag få den rätta känslan. Jag vill minnas berättelsen som något specifikt, inte bara för dess ord och meningar. Allt runt omkring ska vara en del, det också. För några veckor sedan läste jag en bok som var så fantastisk. En bok full av franska smala gator, fasader med små balkonger, mörka små rum och människor som liksom hittar andra och slutar vara så väldigt ensamma. Och sedan alla meningar som får det att bubbla till i magen. Den var så enkel men ändå inte. Det finns en film också, men den är inte alls lika bra som boken. Fin, men utan alla de där citaten och känslornasom jag fortfarande kommer ihåg från boken.

48.

Långa dagar. Minuter som känns som timmar. Funderingar över vad som tjänar någonting till. Stöter på nya problem hela tiden, nya uppgifter, men finner inte någon som helst entusiasm. Väntar istället på den dag då det äntligen ska vara över, klart. Fast det får bara tiden att gå fortare, snabbspolas och försvinna i en blinkning. Försöker njuta, men det är svårt.

Om ett halvt dygn ungefär ska jag få känna lite jul. Det är i alla fall vad jag hoppas på, för jag behöver något sådant.. Sång och adventsfirande i kyrkan, sedan ska jag hänga upp en röd julstjärna i mitt fönster. Som jag har väntat.

Annorlunda.

via sabino

Jag trodde en gång att vissa saker skulle förändras med tiden. Jag trodde att det skulle ske bara sådär utan mycket vidare tanke. Jag trodde att det hade något med livet att göra, något som skulle försvinna i en slags utveckling. Kan det vara så att denna utveckling aldrig ägt rum, fastän jag alltid trott det? Jag fortsätter att tro att att det är något tiden får utvisa. Jag har det i mina tankar när jag ser framåt. Ändå får jag en känsla av att ingenting kommer vara annorlunda om några år. Jag kommer att fortsätta tro på en förändring, fastän den aldrig inträffar, och stanna kvar på samma plats. Ha kvar en liten gnista av hopp som aldrig försvinner, men heller aldrig blir till något mer.

Dunk. Dunk. Dunk.

Tänk ett skärp runt huvudet, precis i höjd med tinningarna. Tänk att någon spänner det hårdare och hårdare. Hårdare än vad det finns hål att spänna fast det med. Tänk att någon hela tiden försöker spänna det ännu hårdare, verkligen försöker. Hur känns det, måtro?

Jag vet. Jag har haft det där skärpet runt mitt huvud hela veckan.

Därav, inte så mycket skrivet av mig.

En annan plats.

via lovemidori

En känsla av att jag är på fel plats smyger sig på allt mer. Jag hör inte hemma just precis här. I denna stad, bland dess människor och alla förväntningar. Jag har nog stannat lite för länge för att kunna bli någonting speciellt. Så länge att det kanske redan är försent att förändras. Det känns som om jag behöver något större, något att kunna få vara fri i. Jag vill till en plats där allting inte är så enformigt och fantasilöst. Någonstans där jag tillåter mig själv att få vara jag. Här blir jag ständigt påmind om att jag inte passar in.

att längta härifrån

Inte.

Det man borde göra kanske inte alltid är det man vill göra. Magen kanske inte hoppar till varje gång tankarna förs in på dessa saker. Kanske medför de mer ångest än fina stunder. Man frågar sig om det verkligen är värt det bara för att det är något man borde vara med om. Och vad händer efteråt, om eller om inte? Kanske är man inte menad för sådant som man borde göra? Kanske vill man andra saker som ingen annan verkar vilja? Men det är ingen som förstår. Det spelar ingen roll. Det är en parantes. Man förblir den personen som vill något annat. Den som inte är lik de andra, och försvinner bort. Man är den som ingen kommer ihåg.

Tick Tack.

1, 2, 3

Jag verkar så olik alla andra. Jag undrar varför ibland. Jag längtar inte långa vägar framåt. Jag ser inte fram emot dagar som är slutpunkten för en stor del i livet, därför att jag har svårt att se det som en ny början. Jag tittar i almanackan och blir rädd. Jag tycker att tiden går alldeles för fort och glömmer allt det jag faktiskt gjort. Jag ville att det skulle förbli höst, bara ett litet tag till. Även om den tid som väntar är den jag tycker allra mest om har jag svårt att glädjas. Jag är rädd för att den helt plötsligt ska vara något i det förflutna. När den är över vet jag inte vad jag ska tänka på längre för att inte vara rädd. Men saningen är den att jag är rädd hela tiden.